Vem tar hand om de sjuka när alla sticker på semester?

Sen mitt senaste inlägg har jag funderat på att jag måste skriva ett positivt inlägg, för jag har mått ok. men vem är det jag försöker lura? Idag känner jag mig helt ledsen, stressad och övergiven, alla åker på semester, läkare, terapeut, sköterskor, socialsekreteraren, kompisar, FK, alla sticker, alla njuter av det fina vädret men jag kippar efter luft, jävla lungor, massa Cortison igen så då måste jag ta lugnande för att inte spinna i väg bortom kontroll. I ett år har de inte skrivit ut en enda tablett lugnande trots att jag bönat och bett, ångesten försvinner ju aldrig, men NU, nu vill alla bara att de ska kunna åka på semester med gott samvete så nu får jag bens, så mycket jag vill ha. Jag överdriver så klart hur uppvarvad jag blir av kortisonet (och ja, jag har i princip tagit de tabletter som skulle räcka till 20 juli på 2 veckor) och döm om min förvåning då jag i eftermiddag fick en mejl från känslokalla sjuksköterskan på Affektiva (som åker på semster i morgon) där det stod :

Hej!

Finns medicin på apoteket nu. Hör av dig till mottagningen vid behov. Mvh XXX XXXXXXXXX

...och här är jag och käkar benso, badar, solar, gick över en mil med hunden både igår och idag, ååååååh vad mysigt tycker alla mina friska vänner (som inte vet att jag måste poppa benso för att ta mig igenom dagen) som jobbar i stan. Jag kan inte ens vara inomhus i mitt eget hem när solen skiner, och får panikkänslor vid tanken. men det betyder inte att jag inte vill jobba, och ha evigt sommarlov, ett liv utan pengar, utan semester, utan avbrott. En och en åker de på semester. Jag behöver också semester, detta tillstånd är raka motsatsen. Jag vill ha spöregn, så att jag kan vara inomhus, hinna i kapp med städ, tvätt. T o m kolonin klarar jag inte för det är för varmt, på kvällarna orkar jag inte. De senaste 2 veckorna har varit ok, eller, jag har låtsas att allt är ok, trots 'allt', har intalat mig själv att man inte kan jämföra sig med andra 'friska', men i dag slutade det att fungera, jag kan inte lura mig själv längre men jag kommer fortsätta att försöka lura omvärlden, ie familj och vänner. Jag vill inget hellre än att åka bort ett par dagar, men kan inte då jag har 3 katter och bor i lägenhet. Jag är bjuden till skärgården, får stanna hur länge jag vill, bjuden till västkusten, samma där, men kan inte åka någonstans. Helst av allt vill jag åka till Västergötland ett par veckor och bo i farmors torp, bara vara, träffa mina underbara systerdotter och brorsdöttrar. Min svägerska. Gamla vänner. Äta mammas mat, slippa tänka på mat, handla, disk, tvätt, städ. Tyvärr klarar jag inte av tågresan med 3 katter, hund, mig själv och alla saker. Min familj vill så gärna att jag kommer, säger de, men det är endast i teorin och inte i praktiken, och det samma gäller de andra inbjudningarna. Jag är bra på att spela, jag är glad, social, trevlig, rolig, men ingen orkar med att jag egentligen är så sjuk att jag faktiskt inte kan ta mig från A till B, och mina föräldrar...Normala föräldrar skulle ju sätta sig i bilen och hämta mig, sen köra hem mig. Men inte mina. De klarar inte av mig, jag är för BIPOLÄR ie jag talar känslor, jag är öppen, jag hymlar inte om att jag inte klarar städa, diska, tvätta.Och, min amma är så orolig över mig, och hon är fysiskt sjuk med obehandlad depression, pappa ungefär samma. De är rädda för vad de ska se, om jag kommer.hem, jag vet det. Hade planerat att få hit kompisar som kunde bo i lägenheten och passa katterna men det funkar inte då jag inte kan låna ut en lägenhet som är smutsig och äcklig och där det inte finns en ren handduk, lakan eller något. Så, nu har jag klagat av mig! Phew, nu ska jag ta en Xanor till, tvinga i mig något födoämne, inte tänka på cigaretter och ta en snabbis till kolonin - som jag också har ångest över då det är för varmt dagtid och jag inte orkar kvällstid! Oh well, älskar den i alal fall. Ok, nu tycker jag synd om mig själv, och det gör jag på den här bloggen, men sällan i 'verkligheten'. Här tillåter jag mig att vara den lilla, svaga, ledsna och hjälplösa. Dessutom så tackar jag för alla kommentarer, men jag fiskar inte efter sympati! Avskyr 'åh vad synd det är om dig' tjafs, det gör mig bara grinig. Den enda som får tycka synd om mig är jag, och min mamma. ;)

Jag blev grymt irriterad på astma-sköterskan förra veckan när hon började med sitt ' men åh vad jobbigt du har det', 'åh vad tråkigt', 'åh vad svårt,' 'men ååååh vad kunnig och duktig du är som vet så mycket om bipolär sjukdom' (orkar inte förklara sammanhanget) blah blah blah, va fan, sluta tycka synd om mig, oh ja, jag är intelligent, och ja, jag kan troligen mer om det mesta än många av de myndighetspersoner jag är i konstant kontakt med, jaaaa, jag är sjuk med det betyder inte att jag är en idiot! Och sluta tycka synd om mig, hjälp mig till att få ett drägligt liv, med bostad och ekonomi, så fixar jag resten själv. Jag vill bara ha mina rättigheter! Så det så! Kramar till er alla , vi är ett speciellt släkte vi psykfall. Bäst. helt klart, no matter what.