Miss Dopamin

Ätstörningar och ADHD kan ha samband

2010-12-12T13:47:00.002+01:00

Hetsätning kan lindra ADHD-symtom, centralstimulantia ger god hjälp

Sammanfattat

Tidigare forskning har visat på en koppling mellan bulimia nervosa och uppmärksamhets- och hyperaktivitetsstörningar (ADHD). Det har föreslagits att ätstörningspatienter med långvarig psykosocial ohälsa och flera samtidigt förekommande psykiatriska tillstånd bör utredas för att utesluta/bekräfta samexisterande, tidigare odiagnostiserad ADHD.

Under de senaste åren har studier redovisats där sambandet mellan bulimia nervosa och ADHD diskuteras. Positiv effekt på såväl ätstörningsrelaterade som ADHD-relaterade symtom vid behandling med centralstimulantia har kunnat konstateras.

De fall som beskrivs här ger ytterligare stöd för betydelsen av att låta patienter med bulimia nervosa och andra svåra psykiatriska problem genomgå neuropsykiatrisk utredning och i förekommande fall av ADHD få behandling med centralstimulantia.

Begreppet ätstörningar delas in i anorexia nervosa, bulimia nervosa och ätstörning UNS. Hetsätning är ett av de kriterier som krävs för diagnoserna bulimia nervosa och ätstörning UNS. Behandling med centralstimulantia har tidigare påvisats ge effekt mot bulimiskt beteende [1-6].

ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) präglas kliniskt av bla koncentrationssvårigheter, motorisk överaktivitet och impulsivitet. Förekomsten beräknas hos barn vara 3–7 procent, och ADHD är 2–3 gånger vanligare bland pojkar [7]. Cirka 3 procent av den vuxna befolkningen har ADHD.

I en artikel [8] som utkom för två år sedan fokuseras på samsjuklighet vid ADHD. Prevalensen av samexisterande psykiatriska tillstånd (fastställda enligt den amerikanska psykiatriklassifikationen DSM-IV) var enligt författarna mycket hög, mellan 60 och 100 procent. Vanligast förekommande var depression, ångest, tvångssyndrom, uppförandestörning, störningar med autistiskt spektrum, utvecklingsrelaterade störningar och personlighetsstörningar. I diskussionen framhölls betydelsen av att uppmärksamma överlappning av symtom, vilka finns hos personer med såväl ADHD som personlighetsstörningar [8].

Biologiska mekanismer bakom ADHD är fortfarande i stor utsträckning okända, men mycket tyder på obalans i dopamin och noradrenalin i hjärnans nervbanesystem, framför allt i pannlob, basala ganglier och lillhjärnan. Dopamin och noradrenalin styr bla exekutiv förmåga, motorisk aktivitet, koncentrationsförmåga, vakenhet och impulskontroll [7].

I en fallbeskrivning [1] diskuteras etiologin till bulimi ur biokemisk/kemisk synvinkel utifrån funna tecken på att nivåer av noradrenalin och serotonin var lägre hos patienter med bulimia nervosa än hos friska individer. I fallbeskrivningen väcks frågan om huruvida centralstimulantia kan hjälpa till att minska suget efter mat genom att åstadkomma förhöjd dopaminerg och noradrenerg aktivitet i hjärnan [1].

I en nylig fallbeskrivning [2] redovisas sex fall av patienter med bulimia nervosa och ADHD. För samtliga upphörde hetsätning och kräkningar helt efter insatt behandling med centralstimulantia.

I en amerikansk fallrapport från 1997 diskuteras möjligheten att hetsätning hos personer med bulimia nervosa och samtidig ADHD är uttryck för impulsivitet, ett delsymtom vid båda dessa diagnoser. Hetsätningen skulle då användas för att kontrollera den frustration och ångest som uppstår vid uppmärksamhetsproblem och svårighet att strukturera tillvaron [5].

Andra författare menar att flickor med ADHD använder matintag som självmedicinerande beteende, vilket lätt kan bli vanebildande på grund av dess biokemiska effekt [9, 10]. Den mat som flickor med ADHD helst äter är kolhydratrik i kombination med högt sockerinnehåll och/eller choklad. Intag och metabolisering av snabba kolhydrater ger en omedelbar och temporär upplevelse av minskad rastlöshet med lugn och ro i kroppen, ökad fokusering, förbättrad impulskontroll och stämningsläge. Effekten förklaras biokemiskt med ökade nivåer av serotonin och dopamin i centrala nervsystemet. Samma effekt menar man att de läkemedel som används vid behandling av ADHD ger [9, 10].

Fall utredda vid Psykiatricentrum Västerås

Vid Psykiatricentrum Västerås har vi hos patienter med bulimia nervosa kunnat observera även ADHD-relaterade symtom. Därför har neuropsykiatrisk utredning genomförts i förekommande fall. Hos ett antal patienter har diagnosen ADHD i barndomen kunnat fastställas med kvarstående symtom i vuxen ålder. Detta har väckt vårt intresse att närmare studera huruvida det finns ett samband mellan ätstörningar och ADHD.

I den neuropsykiatriska utredningen av utvecklingsbetingade funktionsnedsättningar, där ADHD, autismspektrumtillstånd och närliggande diagnoser ingår, genomfördes klinisk bedömning och kriterieinventering av ADHD enligt DSM-IV [11]. Som vägledande komplement i utredningen användes formulären ASRS (adult ADHD self-report scales), framtaget av WHO för skattning av ADHD-symtom hos vuxna (skalan finns tillgänglig på nätet på flera språk, också svenska) [12] samt WURS (Wender Utah rating scale) och WRASS (Wender riktad ADHD-skattningsskala) (finns också översatta till svenska) [13, 14]. Bedömning av eventuell samsjuklighet med andra psykiatriska tillstånd och personlighetsstörningar gjordes genom semistrukturerade intervjuer enligt SCIDI och SCIDII (structured clinical interview) [15].

En intervju med patientens mor (när så var möjligt) gav information om graviditet, förlossning, barndom och skoltid. Dessutom genomfördes en somatisk och neurologisk undersökning samt provtagning för att utesluta bristsjukdomar eller andra somatiska åkommor.

Samtliga fall erhöll medicinering med centralstimulantia (metylfenidat [Concerta]). Uppföljningen av behandlingseffekt genomfördes utifrån en klinisk bedömning vad gäller eventuella förändringar i ätstörningssymtom (reducerat antal hetsätnings- och kräkningsepisoder, minskat godisintag och träningsbehov). Dessutom användes VAS (visuell analog skala) för att mäta ångest-, depressions- och nedstämdhetssymtom och symtom på tvångsmässighet. Vidare uppmättes längd och vikt, och kroppsmasseindex (BMI) beräknades. Uppföljningstiderna är varierande, eftersom utredningarna skett över tid; dessutom startade behandlingen inte vid samma tidpunkt.

Här redogörs för fem fall av bulimia nervosa med varierande svårighetsgrad och med en duration av 5–35 år. Dessa fem patienter uppfyllde kriterier för ADHD enligt DSM-IV, och behandling med centralstimulantia har för samtliga haft god effekt på kärnsymtomen i ADHD. Alla har även rapporterat reducerade ätstörningssymtom. Hela artikeln med fallstudier finns här

Ältande

2010-12-12T13:40:00.002+01:00

Varför ångest? För att mitt liv är så jävla meningslöst och bara jobbigheter som väntar. Jag ser ingen lösning på nånting. Jag har gett upp. Känner mig sliten och förbrukad. Livet är över. Men det får inte vara så. Jag har ångest över allting, även småsaker. Bostad. Mamma som fick en svår hjärtinfarkt för två veckor sedan. Avsaknaden av sexlust och den där mänskliga glöden eller driften man måste ha för att orka fortsätta. Oförmågan att hitta tvåsamhet. Kärlek finns inte för mig. Allt är meningslöst. Ångest över hunden Alma och hennes problem. Jag känner mig ofri och stressad och tänker att jag måste göra mig av med henne, får skuldkänslor och älskar ju henne så, men hon gör mitt liv svårt och stressigt. Jag hinner aldrig med. Kattlådan. Katterna. Ansökningar. Pappersarbete...Räkningar. Men är det inte så för alla? Men de kan hantera det och fortsätta. För mig säger det bara STOPP. Löjliga saker, som jag inte orkar med. Jag förstår inte vem jag har blivit. Känner inte igen mig själv jag ursäktar ångestältandet, jag spyr över min egen självömkan.

Myndigheter & Panikångest

2010-10-26T16:58:00.005+02:00

Kom precis hem efter en akutvistelse hos Socialen/Stadsdelsnämnden. Kunde inte få träffa någon som kunde titta på min ansökan om bostadstillägg då jag behövde hjälp med att fylla i den korrekt eftersom jag just nu är mitt uppe i en panikångestattack och inte funkar kognitivt...och blev bemött på värsta tänkbara sätt. Personlit Ombud finns inte längre kvar i min stadsdel pgr av nedskärningar.

Både min LSS-handläggare och biståndshandläggare har gått under jorden. Jag är så trött på att behöva ta reda på ALLT själv, trött på att sköta fullt friska människors jobb åt dem. Och sen behöva tjata sig till de rättigheter man har. Jag skickade i alla fall i väg ansökan om bostadstillägg som den var, de får väl be mig komplettera om det blir fel.

Jag har turen att ha värdens bästa granne och gick in till henne när paniken var som värst. Hon är själv sjukpensionär men drar in en hel del pengar 'svart' och hon gav mig 1000kr till mat. Jag vägrade såklart att ta emot dem, men det gick inte att säga nej. Fy fan vad snälla människor det finns, som tur är. Så nu har jag lite mat i alla fall.

Jag har den senaste tiden försökt förtrycka all den ångest jag har då det bara har blivit för mycket och kropp å själ har gått in i någon slags bubbla av självbevarelsedrift - ångest över min bostadssituation - kommer snart att bli hemlös - plus att jag denna månad hade räkningar på 10 000kr inklusive 1800kr för mediciner och 2000kr för kostnad av sjukhusvistelse. Inkomst 6000kr. Inga pengar till mat. Idag brast allting och jag fick en riktig panikångestattack, jag trodde först att det var astma - att förtrycka ångest å känslor fungerar naturligtvis inte i längden. Bara att inse att det inte går att leva ett normalt och värdigt liv under de här omständigheterna.

Gnäll

2010-10-17T15:24:00.003+02:00

Är tillbaka hemma efter en tre veckors vistelse på psyket. Jag längtar tillbaka till en kravlös vardag där man inte behöver oroa sig för disken, tvätten, maten, räkningar....om man ska bli bostadslös eller inte. Jag är så trött på att inte må bra och att inte ha ett liv. Jag kräver inte mycket; en fast bostad, någonslags daglig verksamhet och lite stabilitet i humöret. Ok, jag ska inte sluta med medicinerna igen på ett tag. Men vad tråkigt allting är. Ångest å uttråkan. Orkar inget, vill inget. Låt mig vara i fred samtidigt skriker hela jag efter hjälp. Jag får bra vård på Affektiva, jag har ett bra team som stöttar mig. Men ändå strular allt.

Just nu väntar jag på att få hemtjänst som ska hjälpa mig att städa till slutet av November. Minns inte när jag städade sist. Jag gjorde ett vagt försök till städning idag - gjorde rent handfatet i badrummet och diskade. Puh. Jobbigt. Så färgade jag faktiskt håret för första gången på 100 år men det blev för mörkt. Nu ska jag snart ut med hunden, igen, jag går i alla fall en hel del, tack vare vovvan...Sen längtar jag tills det blir Xanor-dags. Halvsover, stickar framför något nedladdat.

Så är det ju det här med ÅNGEST. Å vad trött jag är på att vara ett konstant hysteriskt vrak. Nu kanske jag måste flytta helt oväntat och jag orkar inte med det. Jag måste ha ett permanent boende. Stabilitet.

Forskar även om möjlig daglig-verksamhet som jag har rätt till enligt LSS. Det finns ett par intressanta grejer...

http://www.nyaverkstan.com/

Kanske skulle gå dit ett par eftermiddagar i veckan, hålla på å fixa lite med konst. Min kreativitet har ju varit som bortblåst ett bra tag men när jag var inne på psyket var det just arbetsterapin som gjorde att jag ville gå upp. Gjorde ett par jättefina skrin, ett för smycken, ett för pennor och en finfin ask. Lärde mig att sticka strumpor och vantar. Det var så roligt att vara kreativ.

Sen finns det ju http://www.misa.se/

Men det är jag inte redo för än. Men sen.

Jag är så trött på mig själv och mitt liv. Orkar inte prata om allt strul längre, har tröttat ut vänner och nära å kära med mitt tjat å elände. Ge mig ett liv, hjälp mig å fixa det på något sätt

Så det kan gå

2010-02-27T21:54:00.001+01:00

Vilken vecka jag har haft. Internet, hemtelefonen och digital tvn kraschade förra fredagen, tala om att känna sig helt hopplöst förlorad och Ensam i världen!..Så, i torsdags eftermiddag på hundpromenaden tappade jag mina nycklar. Utelåst. Svinkallt. Dyrt. Låssmeden kostade ett och nio och jag som ska åka till Dublin och fira min 40års dag på måndag! Hur som helst, låssmeden visade sig vara en mycket sympatisk ung man som jag nu sitter och väntar på igen, denna gång för en dejt med en flaska vin! Så det kan bli ibland

10 dåliga saker med den här dagen

2010-01-28T17:24:00.004+01:00

1. sov inget alls i natt, snart fullmåne

2. blev påkörd bakifrån av en idiot till skidåkare när jag var ute på hundpromenad

3. räkningar från telia och csn. Har inte vågat öppna dem än

4. tog mig från 12 till 17.00 att ta mig samman tillräckligt för att dammsuga och tvätta golvet

5.'glömde' lunch

6 .orkar inte laga middag

7. finnar i hela ansiktet

8. utskälld av en vän över mitt adhd beteende. hade glömt bort ett vernissage i kväll som jag velat gå på, och försökte förklara för min vän att jag behöver mer varning....vännen förstod ICKE.

9. har fortfarande inte gjort i ordning/sorterat tvätten till hemtjänsten som kommer i morgon.

10 .sockret är slut

Tjohoo! Och så har jag blivit dumpad;)

Dubbeldiagnoser

2010-01-25T12:51:00.002+01:00

Jag har skapat en Facebookgrupp - Dubbeldiagnoser - Detta är en grupp där alla är välkomna som har en samsjuklighet/dubbeldiagnos, själv är jag bipolär med adhd, men alla med psykiska sjukdomar/funktionshinder som har flera än en diagnos är varmt välkomna hit! Lägg gärna upp intressant material och länkar! Målet är att sprida info om psykisk sjukdom och försöka avdramatisera det hela en smula! Vi är inte farliga, tvärtom! Intelligenta, kreativa och inte det minsta tråkiga;) Gå med och spread the word!

Nu blir det andra bullar

2009-12-30T15:53:00.004+01:00

Idag har jag varit på systemet och inhandlat en flaska vodka och i morgon ska jag och två kompisar blanda vodkadrinkar och sen gå ut på en slemmig nattklubb som jag hatar (Stockholms största och värsta), men det ska bli kul ändå jag vill bara bli lite galen för det var grymt länge sedan jag hade en sån där hypomanikväll! ;) Jag får ta baksmällan helt enkelt. Hade planerat ännu en tråkig nyårsafton inne, ensam, men NÄPP nu blir det andra bullar...Vill bara känna att jag lever just nu..

Jag har 'glömt' att äta lunch idag, Metaminan tar bort min aptit helt och hållet, jag äter bara på kvällarna då jag ofta tar några Imovan som gör mig hungrig. inte så nyttigt men bättre än att hetsäta eller svälta helt som jag gjort i alla år tills jag började med ADHD-medicinen. nu ligger vikten stadigt på 58kg och jag är 170cm så det är ok, för första gången på 15 år känner jag mig inte FET. det är en skön känsla. Tyvärr har jag ändå hemska problem med min kroppsuppfattning. Jag ser bara det fula. Dejten har inte svarat på sms, så förmodar att jag redan är dumpad. Olyckligt visst, men, jag vägrar att ge upp. Gott nytt ÅR Folks!

Förhållandefobi

2009-11-30T13:48:00.004+01:00

Nu har jag helt plötsligt träffat en kille som jag är intresserad av men jag är LIVRÄDD. Livrädd för att jag inte har ngt att erbjuda (sjukskriven, bippo med adhd som inte orkar vara social) och livrädd för att bli förälskad = besviken. Jag har hållit mej borta från dejtingdjungeln, eftersom jag vet hur triggad jag kan bli. Malande och ältande från morgon till natt. "varför sa han si, varför gjorde han så, vad betyder blablabla, ska jag ringa, varför ringer han inte...?" ...och så sjukskrivning och psykisk ohälsa på det som verkligen tröskar sönder självkänslan. Sen fastna i det och älta och älta som jag alltid gjort tidigare. Vad fan gör man? Jo, det jag gör är att göra allt för att skrämma bort honom.¨

Dejten i torsdag var väldigt trevlig. VÄLDIGT trevlig. jag är helt klart mycket intresserad och attraherad. Igår kom han hit på oväntat besök, och Fröken Dopamin var oduschad, i myskläder och inte alls beredd och vad gör jag?

Jag häver ur mig en massa idiotier, det är som om jag vill skrämma bort honom. Jag är så himla rädd för att bli sårad så det är som jag gör allt för att få honom att fly. Typiskt mig. Ni ska bara veta hur många gånger jag har sagt 'jag är inte flickvän-material' plus att jag berättat alla detaljer om min psykiska och fysiska hälsa, plus att jag berättat om hur fattig/sjukskriven jag är. Hallå? Hur jävla dum får man vara egentligen....? Alltså, hör jag av honom igen så är det ett under. Plus att vi inte ska glömma vilken utskällning och bemötande han fick av min lika galna hund som hatar män...

Förväntan

2009-11-26T18:18:00.004+01:00

Idag hade jag ett väldigt bra möte med min terapeut. Jag insåg en jäkla massa - min ätstörning är borta. jag har fått tillbaka självkänslan, och jag har lyckats få distans till mina föräldrar och inser att det inte är min uppgift att 'rädda' dem från sig själva. ....Det känns bra.

Jag har så underbara grannar! Igår var jag och åt middag hos c, vi åt god mat, rökte en joint och spelade kort. Nu har jag precis kommit hem från grannen i lägenheten jämte mig med tre par jeans, och en cognac då jag är jättenervös inför dejten med ännu en granne senare i kväll. Nerverna! Hässelby Gård rules!Heja förorten!fotona är från mina kvarter i maj månad. Vilket ljus....

Livet då?

2009-11-25T13:07:00.003+01:00

Så har det gått flera månader utan att jag orkat skriva. Inte för att inget har hänt.
Jag är numera sjukpensionär - i tisdags kom äntligen beslutet från Försäkringskassan - som beviljar mig hel permanent sjukersättning. Jag är så chockad och förvånad att jag inte vet vad jag ska tänka. Bara så där; inga överklaganden, inget krångel!

Tid för återhämtning utan stressen från Socialpolisen, förlåt, jag menar Socialtjänsten! Ok, inte många kronor mer i fickan, tvärtom får jag nog det sämre ställt om det nu är möjligt, men nu kan jag i alla fall söka fonder utan att socialotjänsten drar av vartenda öre. Och jag slipper ansöka varje måanad, övberklaga och få avslag i en oändlig cirkel....Så, är Miss Dopamin glad? O nej. Näe, fröken fortsätter att oroa sig för framtiden, just nu är det ansökan om bostadstillägg, och jag har precis fått hemtjänst beviljat för hjälp med tvätten då jag är doftöverkänslig men nu måste jag betala för det ur min lilla sjukersättning och det går inte.....Ja det är hela tiden en massa strul.

Måendet? Jag har varit djupt deprimerad hela hösten, med korta inslag av euforisk hypomani då allt har varit underbart, jag har skapat, klippt, klistrat, planerat och njutit men pang bom så ramlar man ner igen. Jag är numera insatt på Abilify, Metamina och även Fluoxetine mot depressionen. Xanor vid behov, och ja, jag har behov. Min fysiska hälsa är en smula bättre, andningen har förbättrats en smula fick jag veta igår men det är livslång medicinering som gäller där med.

Livet då? Vilket liv undrar jag. Tidigare tycker jag att jag alltid har haft förmågan att njuta av det lilla, glimtarna i vardagen, ögonblicken, men numera känns det som om jag förlorat även det. Den här tiden på året är svår för många, med mörkret som håller oss i sitt järngrepp - men jag har alltid mått bäst den här tiden på året. Så icke i år. Jag lider, jag väntar på ljuset. Kanske ordnar det sig nu. kanske kan jag få lugn i själen. Jag hoppas det och jag vägrar att ge upp. För att avsluta vill jag bara berätta att jag har en dejt på torsdag! Tack till En Manodepressiv Flickas Bekännelser
för de uppmuntrande orden - jag ska försöka komma igång med bloggen igen.

Kan du andas kan du arbeta

2009-09-13T13:45:00.002+02:00

Klicka på bilden för förstoring!

Sjukskrivningsreglernas konsekvenser

2009-09-13T13:01:00.003+02:00

Då jag förtillfället ligger nere med bloggandet så tänkte jag istället passa på att tipsa om en ny blogg där alla som råkad ut för de nya sjukskrivningsreglerna kan berätta sin historia. Det verkar vara någon från det fanatstiska Nätverket Resurs eller Resursbloggen som startat bloggen Sjukskrivningarnas konsekvenser.

Jag vill också tipsa om Mats Erikssons kamp och i hans senaste blogginlägg finns många skrämmande men viktiga länkar. Skrämmande men ack så sann läsning finns även på Kommunisternas Blogg där dets enaste inlägget heter Alliansens mål är att avskaffa de sjuka

Mer om vad som ligger bakom utförsäkringslagens ideologi finns att läsa hos bloggaren Claes Krantz - läs på egen risk!

Socialtjänsten, nej Social-otjänsten

2009-07-25T13:21:00.003+02:00

Bild skapad av Psyk på Psykbryt

När jag först flyttade hit tog det 2 månader innan jag fick 1 timma boendestöd i veckan godkänt, trots att min förra kommun informerat/kontaktat min nya stadsdelsnämnd om mina behov och min hälsa. En timma i veckan fungerade inte då det blev för stressigt för mig och då jag tyckte att boendestödjaren var så hysteriskt 'på' och försökte tvinga mig att göra saker som jag inte var redo för. Jag och min förra kontaktperson i min förra hemkommun hade även ansökt om en kontaktperson för mig, men detta har jag nekats helt utan förklaring. Socialtjänsten har flera gånger utan förvarning dragit in på utbetalningar, har skrivit om det i tidigare inlägg - inte godkänt min hyra, vilket jag överklagade och fick rätt, ja det är något nytt varje månad - ett exempel - Fick avslag på mitt SL-kort, som jag måste ha då jag har ca 4-5 sjukresor i veckan. Jag måste kunna ta mig till läkarbesök. Jag har i efterhand fått veta att jag skulle ha bifogat intyg från mina läkare, vilket naturligtvis inte är ett problem om man blir meddelad detta! Jag har om och om igen förklarat för både ekonomihandläggaren, biståndshandläggaren och socialsekreteraren att då jag inte har någon kontaktperson måste jag meddelas per email eller telefon vid eventuella förändringar, om intyg behövs etc, då min adhd-hjärna inte kan hålla reda på denna information. Då jag har utvecklat extrem doftöverkänslighet som gör att jag får astma och svimmar, kan jag längre inte använda den gemensamma tvättstugan som används av 300 lägenheter. Jag har inte tvättat på väldigt, väldigt många månader. Jag har tagit upp detta med biståndshandläggaren otaliga gånger, utan resultat och boendestödet kan inte hjälpa till eftersom jag måste 'vara med'. För ca 1 månad sedan (efter flera månaders tjat och jag mejlade foton på hur det såg ut hemma) sa handläggaren att om jag skaffade ett läkarintyg på detta, så skulle det ordnas. Min läkare på Vårdcentralen skrev ett intyg men VC har infört nya kostnader så numera kostar det 313kr att få ett läkarintyg. Vilket jag inte hade råd med, och att få faktura gick ej. Jag kontaktade då ekonomihandläggaren på Socialtjänsten angående intyget, men fick avslag. Handläggaren sa till mig att jag 'kunde ju gå till en annan läkare'. Hahahaha. Skratta eller gråta? Jag skrattar. Det har tagit flera undersökningar och många läkarbesök att komma fram till att jag är doftöverkänslig, och det är en process som tar lång tid, och som så klart kostar mycket pengar... Så, Moment 22 igen, Socialtjänsten begär ett läkarintyg för att de ska hjälpa mig, men vägrar ge mig pengar till intyget som DE kräver för att jag ska ha rätt till någon hjälp från dem. Denna vecka har Socialtjänsten har 'glömt' att meddela mig att de har stängt för inlämning av ansökningar från 16- 30juli. Hässelby Socialtjänst har ett system där man bara får lämna in sin ansökan om försörjningsstöd på vissa tider, och man tvingas köa i flera timmar och man får inte lämna in ansökan någon annan tid, eller posta den. Att köa för mig är ungefär som att sitta inspärrad i ett trångt utrymme, jag har oerhört svårt att klara av det, tydligen vanligt om man har 'dopamin-problem'.... Jag har 100kr eller hade, som jag har vart och köpt kattmat för. Kylen och skåpen är tomma. Det är samma varje månad, trots att jag dragit in på alla kostnader, aldrig går ut, köper kläder och jag äger inget av värde men pengarna räcker inte ens till mat. Jag lever på lök och potatis i princip. Nu finns hallon, blåbär och kantareller. Kirskål är ett ogräs som jag gör en fantastisk soppa på;) Jag har snälla grannar som hänger en kasse mat på min dörr ibland. Jag har begärt att få träffa en budgetrådgivare från kommunen, men väntelistan är enormt lång och inte ens en trollkarl skulle kunna få mina pengar att räcka. Jag har skurit ner på allt, har inga tv-kanaler, billigaste/långsammaste internet, inga abonnemang, men jag har försäkringar och räkningar/CSN -skulder som ska betalas, och som inte räknas av Socialtjänsten. Jag är extremt orolig över vad som vad som kommer hända när mitt Högkostnadskort för läkarbesök och medicin tar slut i slutet av augusti, när jag inte kan få ut medicinerna utan pengar från Apoteket eller när man inte får göra läkarbesök och betala mot faktura. I förra numret av lokaltidningen 'Mitt i Västerort' fanns en artikel om hur en man nekats pengar för mediciner och Socialtjänsten i Hässelby behöll dessutom mannens recept i två månader trots detta var en medicin (SRRI) som man inte bara kan sluta att ta. Tar jag inte mina mediciner blir jag väldigt sjuk, jag gör t ex av med 5 Venteline-inhalatorer i månaden , en kostar över 200kr, sen är det Pulmicort-inhalatorn, den kostar närmare 300kr, för att inte glömma vad psyk-medicinerna kostar. Tusentals kronor i månaden. Även om Soc går med på att betala så måste jag först betala och visa upp kvitton för att få pengar för kostnaderna. Det går inte. Måttet är rågat för min del. Det verkar helt omöjligt att få den trygghet och stöd jag behöver för att kunna bli någorlunda stabil igen. Jag är helt förtvivlad, verkligen, det är konstant fysisk sjukdom, depressioner eller manier och total ekonomisk misär. Jag får ingen hjälp från myndigheter, och sjukvården är ett annat kapitel som jag ska skriva om så fort jag orkar/hinner. Det senaste är i alla fall att min remiss till lungspecialisten 'har kommit bort'. Igen. Jag är i grunden en positiv människa som när jag mår bra är en fantastisk resurs på många sätt och vis. Jag har alltid arbetat med utsatta människor, jag är en fantastisk lärare i många ämnen och jag många talanger. Jag är rätt bra på att kämpa för mina rättigheter, jag är en idealist och har alltid gjort mitt bästa för att hjälpa de svaga i samhället, men nu har denna långa kamp för att överleva ekonomiskt i kombination med fysisk och psykisk ohälsa gjort sitt. Jag ska tydligen inte få chansen att bli frisk. Jag orkar inte bråka mer. Det känns som om jag i stället för att få hjälp tvärtom blir motarbetad, svårt att inte låta bli att tänka att jag som singel, 30+, psyksjuk och fysiskt sjuk, är en sån belastning och de signaler jag får från de myndigheter som är till för att hjälpa mig - är att jag inte har rätt att finnas. Ignorerar de mig tillräckligt länge kanske jag...bara 'försvinner', då blir 'problemet' (jag) någon annans. jag kostar pengar, jag är en BELASTNING. Vore jag en katt skulle jag avlivas. Utan bedövning. Jag funderar allvarligt på att göra en 'Anna Odell', då jag är konstnär i grunden, kanske en hungerstrejk utanför Stadsdelsnämnden...Något måste jag göra... Tips mottages med glädje! Annars mår jag rätt bra! Lite hypoman, springer i skogen och jagar svamp, njuter av det lilla, så mycket jag kan.

Mickey-Mania

2009-06-27T16:35:00.003+02:00

Jag har gått minst 1 mil varje dag de senaste 5 dagarna, mat hinner jag inte med och är inte hungrig. Sover bara några timmar varje natt, vill inte, hinner inte sova, så mycket att hinna med, allt är roligt, eller jag gör bara 'roliga' saker....strålande humör, trots överhängande hjärt/lung-röntgen nästa vecka, ingen medicin utöver xanor/sobril/imovan och bricanyl/pulmicort för andningen ...men sjuk, jag? Nej, jag vägrar, och nej, jag har ingen som kan säga till mig att åka till akuten, alla är på semester, och nej, ingen familj i närheten som kan köra mig till akuten.

Mina vänner är bara glada att 'jag mår så bra' och vill göra massa saker helt plötsligt, trots allt jag sagt om bipolär sjukdom är det aldrig någon som förstår när det väl smäller, för än det är för sent. Ju mer jag svävar i väg, ju bättre blir jag på att luras och manipulera de som känner mig bäst, jag lyckas alltid övertyga dem om att jag faktiskt mår jättebra, och att det är helt normalt.

Ingen vill ändå tro att man är sjuk, lättare att spela med, låta mig vara. Främlingar har ingen chans, jag har viftat bort biståndshandläggare, boendestödet och Affektivas sköterska senast igår. Själv tycker jag att det är underbart, livet och allt, inte fan åker jag till psykakuten och försöker övertyga nån sur vikarie att jag är sjuk, jag ser bättre ut än någonsin, supersocial, sprudlande, inte tror de på att det är något fel med mig ändå, och hellre galenskap och sol, himmel, bad än psykakutens fönster som inte går att öppna, och inget att göra förutom att tänka på att man är knäpp i skallen? Mediciner som gör mig tung, trött, tom? Nej, jag klarar det inte, aldrig, never, det går inte.

Kan jag inte bara få må bra? Är inte hela sommar Sverige och alla människor maniska just nu? Jag tror helt enkelt att jag kanske faktiskt bara mår bra, för jag har fått lite mer självinsikt, acceptans och solen skiner...

Denna sommar har jag dock sett till att jag har vissa säkerhetssystem, är ju redan luspank utan kreditkort, så jag kan inte ställa till det så mkt för mig, bara slita ut mig och hunden, stackarn, jag måste försöka varva ner, jag har inte ens velat eller 'behövt' ta Xanor de senaste dagarna, jag mår ju så bra, vanligtvis vill jag alltid ha mer ångestdämpande än vad jag 'får'.

Näe, jag vet inte, och nu skiter jag i dessa tankar.
Måste bara komma i håg att betala räkningarna, måste, måste.

Vem tar hand om de sjuka när alla sticker på semester?

2009-06-25T23:25:00.003+02:00

Sen mitt senaste inlägg har jag funderat på att jag måste skriva ett positivt inlägg, för jag har mått ok. men vem är det jag försöker lura? Idag känner jag mig helt ledsen, stressad och övergiven, alla åker på semester, läkare, terapeut, sköterskor, socialsekreteraren, kompisar, FK, alla sticker, alla njuter av det fina vädret men jag kippar efter luft, jävla lungor, massa Cortison igen så då måste jag ta lugnande för att inte spinna i väg bortom kontroll. I ett år har de inte skrivit ut en enda tablett lugnande trots att jag bönat och bett, ångesten försvinner ju aldrig, men NU, nu vill alla bara att de ska kunna åka på semester med gott samvete så nu får jag bens, så mycket jag vill ha. Jag överdriver så klart hur uppvarvad jag blir av kortisonet (och ja, jag har i princip tagit de tabletter som skulle räcka till 20 juli på 2 veckor) och döm om min förvåning då jag i eftermiddag fick en mejl från känslokalla sjuksköterskan på Affektiva (som åker på semster i morgon) där det stod :

Hej!

Finns medicin på apoteket nu. Hör av dig till mottagningen vid behov. Mvh XXX XXXXXXXXX

...och här är jag och käkar benso, badar, solar, gick över en mil med hunden både igår och idag, ååååååh vad mysigt tycker alla mina friska vänner (som inte vet att jag måste poppa benso för att ta mig igenom dagen) som jobbar i stan. Jag kan inte ens vara inomhus i mitt eget hem när solen skiner, och får panikkänslor vid tanken. men det betyder inte att jag inte vill jobba, och ha evigt sommarlov, ett liv utan pengar, utan semester, utan avbrott. En och en åker de på semester. Jag behöver också semester, detta tillstånd är raka motsatsen. Jag vill ha spöregn, så att jag kan vara inomhus, hinna i kapp med städ, tvätt. T o m kolonin klarar jag inte för det är för varmt, på kvällarna orkar jag inte. De senaste 2 veckorna har varit ok, eller, jag har låtsas att allt är ok, trots 'allt', har intalat mig själv att man inte kan jämföra sig med andra 'friska', men i dag slutade det att fungera, jag kan inte lura mig själv längre men jag kommer fortsätta att försöka lura omvärlden, ie familj och vänner. Jag vill inget hellre än att åka bort ett par dagar, men kan inte då jag har 3 katter och bor i lägenhet. Jag är bjuden till skärgården, får stanna hur länge jag vill, bjuden till västkusten, samma där, men kan inte åka någonstans. Helst av allt vill jag åka till Västergötland ett par veckor och bo i farmors torp, bara vara, träffa mina underbara systerdotter och brorsdöttrar. Min svägerska. Gamla vänner. Äta mammas mat, slippa tänka på mat, handla, disk, tvätt, städ. Tyvärr klarar jag inte av tågresan med 3 katter, hund, mig själv och alla saker. Min familj vill så gärna att jag kommer, säger de, men det är endast i teorin och inte i praktiken, och det samma gäller de andra inbjudningarna. Jag är bra på att spela, jag är glad, social, trevlig, rolig, men ingen orkar med att jag egentligen är så sjuk att jag faktiskt inte kan ta mig från A till B, och mina föräldrar...Normala föräldrar skulle ju sätta sig i bilen och hämta mig, sen köra hem mig. Men inte mina. De klarar inte av mig, jag är för BIPOLÄR ie jag talar känslor, jag är öppen, jag hymlar inte om att jag inte klarar städa, diska, tvätta.Och, min amma är så orolig över mig, och hon är fysiskt sjuk med obehandlad depression, pappa ungefär samma. De är rädda för vad de ska se, om jag kommer.hem, jag vet det. Hade planerat att få hit kompisar som kunde bo i lägenheten och passa katterna men det funkar inte då jag inte kan låna ut en lägenhet som är smutsig och äcklig och där det inte finns en ren handduk, lakan eller något. Så, nu har jag klagat av mig! Phew, nu ska jag ta en Xanor till, tvinga i mig något födoämne, inte tänka på cigaretter och ta en snabbis till kolonin - som jag också har ångest över då det är för varmt dagtid och jag inte orkar kvällstid! Oh well, älskar den i alal fall. Ok, nu tycker jag synd om mig själv, och det gör jag på den här bloggen, men sällan i 'verkligheten'. Här tillåter jag mig att vara den lilla, svaga, ledsna och hjälplösa. Dessutom så tackar jag för alla kommentarer, men jag fiskar inte efter sympati! Avskyr 'åh vad synd det är om dig' tjafs, det gör mig bara grinig. Den enda som får tycka synd om mig är jag, och min mamma. ;)

Jag blev grymt irriterad på astma-sköterskan förra veckan när hon började med sitt ' men åh vad jobbigt du har det', 'åh vad tråkigt', 'åh vad svårt,' 'men ååååh vad kunnig och duktig du är som vet så mycket om bipolär sjukdom' (orkar inte förklara sammanhanget) blah blah blah, va fan, sluta tycka synd om mig, oh ja, jag är intelligent, och ja, jag kan troligen mer om det mesta än många av de myndighetspersoner jag är i konstant kontakt med, jaaaa, jag är sjuk med det betyder inte att jag är en idiot! Och sluta tycka synd om mig, hjälp mig till att få ett drägligt liv, med bostad och ekonomi, så fixar jag resten själv. Jag vill bara ha mina rättigheter! Så det så! Kramar till er alla , vi är ett speciellt släkte vi psykfall. Bäst. helt klart, no matter what.

Kolonilott och gnällspik

2009-06-18T21:11:00.004+02:00

Lite foton från in fina kolonilott

Solen sken igår, underbart, var på kolonin för första gången sen förra helgen pgr av allt regn, njöt verkligen trots sura kärringar med kommentarer som ' åh vad roligt att du äntligen tog dig tid att komma hit' trots att jag bara haft kolonin 1,5vecka och de första två dagarna var jag där konstant sen var jag uppbokad med massa läkarmöten, terapi etc, sen spöregnade det i 5 dagar...jaja, jag bara log glatt och sa att jag hade varit tvungen att 'jobba', för jag vill inte bli ovän med någon.... Hur som helst, det var härligt, tills klockan blev 14 och jag fick ett meddelande från mig själv på mobilen - hade glömt att jag hade tid hos allergi/astma sköterskan för andningstester, fick rusa.... fortfarande glad, typ sprang in leende, och hon var glad för mina prover som visade INGA allergener vilket är extremt konstigt för förra gjorde det, och de kan inte bara försvinna! finns extremt ovanliga fall där mediciner, lågt immunförsvar, multisjuka utvecklar allergier....men, fick svaret att det är så ovanligt att det hade de aldrig träffat på på VC tidigare, vilket är samma svar jag fått angående mina 'biverkningar' av Concerta och Litium från Affektiva... Sen var det dags för andningsproverna och jag var mycket 'konfident', känner mig bättre, även om jag har massa fysiska 'problem' som ingen kan förklara. Det visade sig att jag har blivit sämre. Mycket sämre och det passar inte riktigt in på KOL eller astma, men min lungkapacitet är likvärdig ngn som är 88. Hon sa att det är inte konstigt att jag inte mår bra. Jag orkar ju inget allas, blir andfådd av att prata. Klarar inte höga trappor, och jag är ju extremt aktiv med hunden.får inte springa, motionera, anstränga mig. Hon berättade att min plötsliga känslighet för dofter tex kemiska parfymer hänger i hop. det framkallar astma anfall. Jag har ju bråkat med Soc nu angående att jag inte kan använda tvättstugan pgr av alla dofter, men både Soc och ALLA på Affektiva har viftat bort det och antytt att det var panikångest och PSYKISKT: Grrr. Nu ska jag i alla fall få ett intyg på att jag är doftkänslig och att starka dofter som t ex tvättmedel utlöser astma anfall, och det intyget ska jag sticka upp i röven på dem. Fixar de inte tvätten åt mig så får de se till att skaffa mig en tvättmaskin. Jag är även dammkänslig, så nu får de fixa dammsugare också. Ledsen, besviken, trodde jag skulle klara mig nu, bli stark och frisk. Tillbaka till cortison och Bricanyl, som ger mig svår hjärtklappning, ångest, uppvarvning. Måste då ta bens. Sen har jag andra problem, verkar som jag har svåra problem med blodflödet och cirkulationen, plus att jag har blod i avföringen och massa annat. Allt detta tyder på någon allvarlig systemsjukdom typ SLE, vilket jag har funderat på i många år, men jag kommer ingen vart. Nu går alla på semester, och då de inte är helt säkra vad det är för fel på lungorna - känns det hemskt. kan ju lika gärna vara en tumör! Jag blir livrädd, för jag har mått så taskigt så länge, och jag orkar inte mer sjukdom.

To be or not to be

2009-06-17T22:26:00.001+02:00

Medicinfri 2 veckor och mår bättre än på väldigt många år. Jag orkar inte med medicinerna/biverkningarna/tvivlen mer. Vad är fysisk sjukdom? Vad är ångest? Medicinen gör mig bara temporärt bättre, eller mycket sämre....Jag mår heller aldrig riktigt bra, trots medicinerna, 'bra' perioder, men det är alltid något som är fel. När jag mår som bäst är jag manisk och omedicinerad, jag vet faktiskt inte om livet är värt att leva ibland. All denna plåga! Men korta stunder av total eufori och då lever jag så intensivt att det är som att vara en gud. förmodar att detta är vad det är att vara bipolär. Jag vet varken ut eller in längre, skjuter upp och skjuter upp, då kommer ångesten, ja den är alltid där. Vet bara att utan mediciner får jag uppleva hur det är att leva, vara vid liv, njuta, hög på mig själv, livet, människor, tankarna, idéerna....Näe jag vet inte, men det när fan inte lätt att leva med den här sjukdomen. Jag har innerst inne hela tiden sen jag fick mina diagnoser någon stans långt inne i mig haft en liten tanke på att jag nog inte är bipolär, jag känner mig som om jag lurar någon, alla.Jag är bara annorlunda. Jaghar inte adhd. Jag är bara jag. En jävlig jobbig Miss Dopamin, det ärjag. Men nu inser jag att jag är så bipolär man kan bli. Och, jo adhd har jag också.och ju mer jag inser att det är sant, så tvivlar jag på att mediciner, diagnoser och allt som följer är lösningen.Ttrodde aldrig att jag skulle säga det, pillerknarkare som man är.

Tro, hopp & medicinfri!

2009-06-11T08:37:00.003+02:00

Allt hopp försvann i och med att jag blev sämre och sämre, fysiskt och psykiskt. Jag var tvungen att avbryta både behandlingen med Litium och Concerta/Ritalin. Den senaste månaden har varit hemsk. Finns inget annat sätt att beskriva det på. Jag har inte orkat ta hand om mig själv. Jag har sovit i nerspydda lakan, jag har inga rena kläder, jag har inte orkat äta för jag har inte klarat att handla mat/diska/laga mat. Jag har inte orkat tänka. Har varit så svag fysiskt, utvecklade konstiga allergier, astma, högt blodtryck, bristsjukdomar, cirkulationsproblem, extrem viktnedgång, hjärtklappning, uppvarvning, depression, bråkat med Soc om hjälp som jag inte fått, åkt in till akuten, otaliga provtagningar och läkare och socialarbetare som alla skyller på varandra och dåliga resurser.

Nu är jag helt medicinfri i en vecka, detta för första gången på många år. Jag börjar känna mig bättre! Jag börjar känna igen mig själv! Igår DISKADE jag hela disken för första gången på många månader. Jag sover helt utan sömnmediciner. Jag har börjat få....sex-lust? Visste inte vad det var först, har varit helt jävla död, förgiftad, medicinerad allt för länge. Jag tittar bakåt och inser hur jäkla mycket mediciner jag har ätit, och hur sjuk det har gjort mig. mediciner har sin plats, men med måtta. Äntligen har jag insett detta, ska aldrig mer lägga allt mitt hopp på en ny medicin. Tack och lov har jag äntligen en läkare som också förstår att jag är extremt känslig när det gäller medicin, jag tål i princip inget alls.

Det känns grymt SKÖNT att börja känna igen sig själv! Nu vet jag från erfarenhet att det inte håller i sig när det gäller mig, jag är trots allt bipolär, men denna rundan tänker jag satsa allt på mig själv, mitt liv, mitt mående. Kram på er alla!

'My Life as a Dog', Oj förlåt, Mitt Liv som Bipofuckinglär Försökskanin

2009-05-22T16:33:00.000+02:00

En stordel av min hjärnverksamhet verkar numera handla om mediciner. Är det medicinerna som gör mig sjuk? Är det medicinen som får mig att helt plötsligt må så bra en stund? Eller är jag frisk? För en gångs skull? Eller är jag manisk? Eller älskar jag bara livet och faktiskt mig själv i några ögonblick?

Life is beautiful.

Bang, så ramlar jag ner igen, på jorden, i vardagen, med alla vanliga människor och vanliga saker som man ska göra. Betala räkningar, städa, ringa, handla, laga mat, gå ut med hunden, fixa pengar, gå till doktorn, gå till optikern, gå till tandläkaren, hinna leva, ha ett liv. Men jag hinner inte med. Då blir jag deprimerad, stänger av, isolrerar mig, skiter i allt. Sitter vid datorn, vill bli bedövad, inte orka. Hur tvättar man? Hur diskar man? Hur överlever man tills i morgon? Eller nästa timma?

Ny medicin. Djup depression, blandtillstånd. Mer mediciner. Mår lite bättre. Det blir lugnare i skallen och kroppen. Sen vänder det upp eller ner, hypo eller zombie, och/eller så blir jag fysiskt sjuk, eller tappar håret, eller blir grymt uppvarvad, slutar äta, slutar sova, söndersliten av ångest, stressad, fet, galen, deprimerad och en svenssonzombieversion av mitt forna 'intensiva, kreativa och fantastiska riktiga jag'` Jag sjunker djupare.

Ny diagnos. Eller ännu en. Ny medecin, eller så händer något bra, jag kickar igång en hypomani, våren och ljuset, förälskelser, personliga projekt, och så kickar det i gång igen. Och igen. Och igen. Så kommer ännu ett mirakelpreparat som tydligen ska vara så fantastiskt bra, särskilt för någon 'som mig'. Någon med MIN diagnos, eller mina diagnoser... Ok! Rädd, vettskrämd, men lite hoppfull.

Så börjar det, något blir annorlunda. Bättre, sämre. Kanske även fantastiskt, hanterbart, något man skulle kunna tänka sig att leva med ett tag. Men, så händer något, mycket, alltid dessa extrema biverkningar. 'Svårmedicinerad'. Ja svår det är man verkligen, det får jag höra hela tiden. Från läkare, sköterskor, apotekare, socialen, försäkringskassan, familjen, och jävlar vad jag hatar mig själv.

Måste alltid avbryta behandlingen då den antingen inte fungerar eller t o m gör mig sämre, eller så mår jag ok psykiskt men får så svåra fysiska symptom att jag måste avbryta igen. Om och om igen. Är detta en biverkning? Är detta ett insättningsymptom? Är det medicinen som gör att jag tänker så här? Är det jag som tänker detta? Är jag verkligen jag längre?

Jag vet inte längre vem jag är.

Tro, hopp & Litium?

2009-03-15T23:29:00.003+01:00

Det senaste året har varit det värsta i mitt liv. De senaste 3 månaderna så jävla fruktansvärda att jag faktiskt kände att nu får det vara bra, det kan inte fortsätta så här. Jag tappade allt hopp, all glädje, all kreativitet, all kärlek, all lust, min själ och mig själv. Jag glömde bort hur man lever. jag glömde bort allt, drömmar, hur man städar, ler, andas, umgås. Jag har dragit mig undan helt i flera år, och blivit någon som jag inte känner, och som inte har något gemensamt med det som jag trodde var jag.

Den här veckan vände det. Helt plötsligt. Jag är glad...Ja, glad. Jag vill göra saker, jag orkar göra saker utan att vara hysteriskt stressad och hyperaktiv men vrål-ångest hela tiden.

Jag längtar. Jag har börjat fixa i lägenheten. I dag fick jag en idé till ett konst-projekt. Första på 1 år. Det är så konstigt, jag nyper mig i armen, och jag har otroligt svårt att förstå hur vad som hänt!

Den här gången trodde jag att jag aldrig mer skulle bli glad. Jag har mått så dåligt så himla länge att jag slutat tro att jag skulle må bra igen, någonsin.

Jag vågar nästan inte hoppas! Jag hade glömt bort mig själv, vem jag var! Är det mani på gång?(jag brukar bli manisk på våren, och jag har slutat röka i veckan trots läkarens varning då jag tidigare blivit sprittsprångande......vid rökstopp). Jag vägrar helt enkelt tänka att detta är ytterligare ett tecken på att vara
B I P O L Ä R. Grymt trött på det ordet.

Sen kom jag på det - i förra veckan dubblades min Litiumdos och jag kom upp i rätt nivå. Är det det? Är det Litium som får mig att känna så här? I så fall är Litium den mest underbara medicin som finns, och jag som varit så jävla rädd och gjort allt för att slippa i 12 månader....Om det är Litium som får mig att känna så här - kommer det att bli som alltid innan - att jag får så hemska biverkningar att jag då måste sluta med medicinen???

Eller är det ljusets återvändo? Jag måste sluta analysera mitt mående nu ett tag. Våga släppa det.

Jag vet inte vad jag ska tro, men tro ska jag fortsätta med nu. Tro på mig själv, och jag kan må bra och VARA MIG själv igen!!!

Apotek, väntrum och telefonköer

2009-03-09T19:36:00.002+01:00

Möte med läkaren på Affektiva i dag. Jag har ändrat uppfattning om honom, han irriterar mig på många sätt. Han upprepade en massa som han redan pratat om förra gången, drog samma diagram och, ja irriterade mig som sagt. När jag återigen sa Ok, jag provar Litium ett tag, men går jag upp i vikt slutar jag med en gång, sa han återigen, med exakt samma ord; 'Det handlar om VAD man stoppar i sig, man ska bara dricka vatten och inga söta drycker, man kan äta massor av grönsaker och ingen fet mat' varpå jag fullkomligen exploderade och snäste av honom med en harang om hur han gjorde mig vansinnig och att han inte skulle tala med någon som haft ätstörningar hela sitt liv om att man inte ska äta fett och socker! Tog han mig för en idiot? Minns han inte min reaktion på samma kommentar förra gången? Han sa också att förra gången jag var där hade jag varit så sjukt uppvarvad att det var svårt att kommunicera med mig, och att jag verkade lugnare nu. Då blev jag nästan sur för jag känner mig inte alls lugnare. Väldigt grinig...

Han är förutsägbar och kommer inte med något nytt. Försökte ta upp mina tvivel på diagnos och medicinering, men han kom bara med standardsvar. Bla bla blah. Alla vet ju att Litium ökar törsten och att man kan bli otroligt torr i munnen, vilket jag är och det började exakt 2 dagar efter att jag började med Litium. men, neeej, säger han det är inte en biverkning av Litium utan ett symptom orsakad av ångest. Va! Jag började gapskratta och sa att jag var född med ångest och jag har aldrig varit torr i munnen på det sättet förut. Hm. Det enda jag fick mot uppvarvningen/ångesten var pissiga Nozinan. Jag totalvägrade att höja Seroquel. Han vet fortfarande inte att jag inte höjde dosen som han ville att jag skulle göra förra gången.

Vi var i alla fall överens om att målet är att ta bort alla mediciner utom Litium och Concerta. Han trodde också att min teori om att Concertan går ur kroppen på mig ovanligt snabbt och att den strirtighet, stress, knas, trötthet, huvudvärk och totala okoncentration som jag börjar känna av vid 4-5 tiden på eftermiddagen är symptom på att Concertan går ur kroppen, vilket tydligen är en vanlig biverkan/effekt för centralstimulantia. Det gör också att jag vaknar otroligt tidigt av att jag inte kan ligga still i sängen. Läkaren tyckte att jag förmodligen behöver en tilläggsdos av Ritalin på eftermiddagen, men jag måste vänta med det tills jag träffar adhd-specialisten igen.

Jag är verkligen ur form. Trött, trött, trött på att springa hos läkare, psykiater, terapeuter, less på att skynda till Litiumprover, svälta mig innan njur & blodprover, möten med litiumsköterska, handläggare på socialkontoret, och på att boendestödet kommer hit och tvingar mig gör saker som jag inte orkar eller vill. Trött på Fk, diagnoser och mediciner. Apotek, väntrum, telefonköer.Blä blä bläh. Mest av allt så innerligt trött på mig själv.

Ännu en bippo-artikel i dag på Second Opinion här.

Second Opinion granskar Expressens artikelserie 'bipolär-light'

2009-03-08T18:32:00.003+01:00

I brist på fantasi vill jag rekommendera Second Opinion som är en nyhetstjänst som ska korrigera och komplettera nyheter i medierna. Lanseringsstory handlar om Expressens serie om bipolär 2, där man beskrev BP 2 som en påhittad lightsjukdom.

Artiklarna finns här
här och här

Alla blogglänkar raderade! Snälla lämna era bloggadresser här!

2009-03-05T21:12:00.002+01:00

Hjälp! Min länklista till bipolära/adhd-bloggar har har mystiskt försvunnit... Hm. Kan ni lämna adresserna till era bloggar här så ska jag uppdatera mina länkar! Kram Miss Dopamin som är hjärndöd och inte har ett enda piss att skriva om....

Miss Dopamin

2009-02-28T13:05:00.001+01:00

Skogshuldran heter numera Miss Dopamin, och så gör även bloggen. Lite mer passande känns det som!

Skogshuldran säger 'Tji fick ni Socialtjänsten!'

2009-02-25T15:02:00.007+01:00

I går fick jag veta att jag fått rätt mot Socialtjänsten, tjohoo!!!!

Samma dag som de fick in min överklagan så ändrades beslutet till min fördel, vilket betyder att de insåg att mina argument var så bra att de ändå skulle förlora om överklagan gick vidare till Länsrätten.
Det känns väldigt bra att få rätt, särskilt som Socialtjänsten har gjort sitt bästa för att göra livet surt för mig sen jag flyttade hit! Verkligen skönt att det gick så snabbt också, det kan det ta flera månader i Länsrätten. Tydligen är det också vanligt att även om man får rätt i Länsrätten så betyder det inte att Socialtjänsten följer anvisningarna, en kompis till mig fick t o m rätt av JO men Socialtjänsten ändrade ändå inte beslutet...

Så var det med det. Bäst att samla lite krafter för nästa fajt. Jag planerar att i frågasätta systemet här i kommunen som innebär att man måste köa för att lämna in sin ansökan för försörjningsstöd. Man får bara lämna in ansökan mellan 10-12 vissa dagar, vilket innebär att det är flera 100 männsikor som ska lämna in samtidigt och man måste vara där nästan 1 timma innan bara för att få en kölapp. Att köa är något av det mest obehagliga jag vet - har med adhd och impulskontroll att göra har jag nyligen lärt mig. Jag blir helt galen, sjukt stressad och måste bara bort där i från. Jag undrar om det vore så att jag i stället för att vara sjukskriven för psykisk sjukdom hade t ex cancer, eller satt i rullstol, skulle de kräva att jag köade då?

Det Vandrande Apoteket

2009-02-23T18:51:00.003+01:00

Träffade min nya psykiater på Affektiva i fredags, fick tid extra snabbt på grund av att förra läkaren som sagt 'glömt bort' min sjukskrivning. Jag vet fortfarande inte hur det blir med utbetalningen. Jag har alltid föredragit kvinnliga läkare, men, han får klart godkänt. Ung, intresserad och kunnig. Viktigast av allt var att han var villig att lyssna på mina åsikter angående medicinering. Jag gick slutligen med på att börja med Litium, blir det för mycket biverkningar slutar jag med en gång. Vi kom i alla fall fram till att det inte var en mani som var på gång, utan extrem stress som följd av min livssituation, som påeldad av min adhd-problematik var helt ohanterbar och med en stor risk att det skulle gå över i en mani. Läkaren ville att jag skulle dubbla både morgon & kvällsdosen av Seroquel, för att dämpa symptomen och få mig lite lugnare, men jag gick bara med på att höja kvällsdosen då jag accepterar att jag måste kunna sova ordentligt om jag inte ska flippa ur helt. Men ingen mer zombie dagstid. Jag har helt enkelt för mycket att göra...När jag är insatt på rätt dos Litium ska jag trappa ner på Buspar, för att sluta med den helt då jag aldrig har tyckt att den har någon som helst effekt mot ångest. Seroquel Depot ska också bort, och förhoppningsvis även Seroquel på kvällen, men jag sover bra på den och det lär dröja innan jag ens vågar försöka utan. Bäst av allt var att läkaren insåg hur grymt uppvarvad jag var, och därför föreslog att jag skulle få Sobril, tillfälligt, och bara en liten dos om dagen. Sen mitt pillerknarkande upptäcktes på psyk i somras har alla läkare jag varit i kontakt med vägrat blankt att ge mig något lugnande utöver histaminskit, trots att jag håller på att gå sönder av stress och ångest. Måste meddela att jag har varit väldigt duktig och faktiskt bara tagit 1 Sobril på eftermiddagen, och 1 senare på kvällen trots att jag är 'tillåten' upp till 3 om dagen. Jag är väldigt medveten om hur beroendeframkallande Bens är, och jag har väldigt lätt för att beroende; vilket ju är väldigt vanligt om man är en dopamin-freak som jag är. Tycker även att jag kan hantera min impulskontroll lite bättre nu när jag tar adhd-medicin, så det känns helt ok. Det var så fantastiskt skönt att kunna sitta på soffan och se bra filmer i helgen, och att vara lugn och relativt avslappnat, jag behövde det, och jag tror att läkaren insåg det och var villig att ta risken att skriva ut bens. Mot magproblemen måste jag ta en Imodium innan jag lägger mig, men detta är en temporär lösning. Visst, det funkar, jag har inte sprut-diarré hela förmiddagarna men inte fan känns det bra att stoppa upp det på konstgjord väg. Jag tog första Litarex-tabletten( Litiumcitrat) i fredags kväll, och än så länge känns det ok. Jag är visserligen fortfarande skräckslagen över listan på biverkningar som finns i FASS, det är höga siffror och allvarliga saker man kan råka ut för. De senaste dagarna dricker jag stora mängder vatten, jag vet att man kan bli törstig av litium, men det är inte törst utan en väldigt obehaglig torrhet och smak i munnen. Mycket springande på dass under natten. Tycker också att jag känner mig konstant hungrig, men när jag äter får jag bara i mig några tuggor. ...Nånting är annorlunda. Jag är en liten smula gladare. Lite, lite lugnare. De senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att faktiskt vilja skriva på bloggen. Det var ett tag sedan. Lite andra småsaker...Men om det är Litiumet vet jag inte. Det är nog snarare Sobrilen, jag har fått sova, lite lugn. Litium ska ju ta upp till ett år eller mer innan man når full effekt. Nånting är det i alla fall. En del av mig tänker, herreeguuud vad skönt, wow, det kanske kommer att funka! Den andra delen av mig skriker neeeej, vill inte, biverkningar, vill inte bli fet igen, ta blodprover hela tiden, massa tjafts; man får inte bli uttorkad, inte dricka massa te/kaffe, inga värktabletter, inte äta för lite salt, inte bli full, ja en massa INTE. To be continued

Uppdaterad medicin-lista: Morgon: Seroquel Depot100 mg Buspar 10mg Loperamid/Imodium 2mg Concerta 56 mg Litarex/Litiumcitrat 6 mmol Oxascand 10mg Lunch Buspar 10mg Oxascand 10mg' Kväll Litarex/Litiumcitrat 6 mmol Seroqeul (vanliga) 200mg Oxascand 10mg Loperamid/Imodium 2mg Buspar 10mg

Nu när jag sitter här och tittar på listan som jag precis har skrivit blir jag riktigt rädd. Det kan inte vara sant, att jag ska äta så här mycket mediciner. Alltid. Fy fan vad kroppen måste ta stryk. Hjärnan. Allt. Jag har bestämt mig för att jag testar ett par månader och om min kreativitet och skaparlust inte har kommit tillbaka, då får det vara slut med medicinering för min del. Förutom Concerta, för den gör sån stor skillnad, och det är först nu som jag har insett hur dåligt jag har mått hela mitt liv, som en direkt följd av add/adhd. Jag kommer förmodligen få en högre dos Concerta så småningom, men först måste magen lugna sig, och jag bli lite stabilare.

Morgonångest

2009-02-22T21:01:00.003+01:00

Jag har haft en lång period nu när jag vaknar alldeles för tidigt av vad som känns som en spark i magen, följd av en explosion av tankar på olika saker i mitt liv som gör mig fruktansvärt orolig och livrädd. Hoppar upp ur sängen och snabbt som attan blir det en kopp kaffe och en cigg på balkongen innan jag kastar mig ut på hundpromenad. Om min stressmage inte krånglar, vilken den har gjort nu ett par veckor och då är det bara att installera sig i badrummet och vänta på bättre tider:)

Jag upptäckte precis att även Ord2 skriver om morgonångest här

ADHD + IKEA = Katastrof

2009-02-22T11:44:00.004+01:00

I torsdags tog jag mig äntligen samman för att åka till Ikea då jag innan jag flyttade fick en rekvisition på 6000kr från min gamla kommun så att jag skulle kunna köpa lite möbler, då jag tidigare hyrt bostad som var delvis möblerad. Jag har skjutit upp och skjutit upp detta i alla oändlighet, rekvisitionen hade redan gått ut en gång så det var bara att bita i hop och ta sig dit.

När jag väl var där var jag tvungen att springa ut två gånger för att kedjeröka och bara andas lite då jag kände mig grymt stressad och jag fick riktig panikångest. Människor överallt, möbler, saker, grejer, som en enda rörig labyrint. Jag hade en lista med mig och jag visste exakt vad jag ville ha, så det vara bara att köra med tunnelvision, ta det jag skulle ha, för att få det avklarat så snabbt som möjligt.

De riktiga problemen började när jag kom till lagret, för hur 17 släpar man på en kundvagn full med saker och en sån där flak-kärra för de riktigt stora sakerna när man bara har två armar? Hur når man, och hur lyfter man ner paket på 20kg eller mer? Värst av allt, hur hittar man sakerna, när man har adhd och har stora svårigheter att läsa beskrivningar och ta in informationen?

Jag bad om hjälp, så klart, men svaret var ' nej vi hjälper inte till här'. Nähä. Hur som helst, efter mycket om och men hade jag lyckats få i hop allt utom en sak, som jag trodde att jag hittat men just denna saken fanns i flera färger och jag var väldigt osäker om jag tagit rätt paket. Jag släpade med mig paketet till surkärringen på lagret och frågade henne om hon kunde tala om för mig om jag tagit rätt paket, och om informationen på hyllan motsvarande vad som stod på min lista. Snällt och artigt, så klart. 'Men det ser du väl, det står ju det på hyllkanten, och på paketet, det står ju klart och tydligt'! Svarar hon med gnällröst och citronuppsyn.

Jag har aldrig använt mig av mina diagnoser på något sätt, men just då kunde jag bara inte låta bli.
'Jag har adhd, och jag har svårigheter med att läsa och förstå information och det skulle vara jättesnällt om du kunde dubbelkolla att jag har tagit rätt saker', sa jag, med ett hjälplöst leende....Vilken effekt! Kvinnan blev illröd i ansiktet, och började be om ursäkt, skulle ta mig i handen och hålla armen( bläää!) och kom med en lång utläggning om att 'man kan ju inte se vissa handikapp, bla, bla ,bla', tillslut var jag tvungen att hitta på en ursäkt för att komma därifrån. Det är ju just det, folk tänker inte på att saker som de tycker är lika lätt och naturligt som att torka sig i baken faktiskt är enormt svårt, och stressande för andra.

När jag väl kom till kassan för att betala var jag varm, svettig och svimfärdig. Det har varit dåligt med både aptit och sömn ett tag nu, och då är jag riktigt lättretad. Jag hade som sagt rekvisitionen på 6000kr plus ett presentkort på 500kr som jag fick i julklapp och då jag inte var säker på hur mycket allt skulle kosta sa jag till surtanten (bara surkärringar på Ikea) att om summan översteg 6000kr så skulle jag betala det extra med presentkortet då man få växel tillbaka på det, men inte rekvisitionen (alltså, om du har en rekvisition på 6000 men handlar för 5500, så får du inget tillbaka) och när allt var inslaget så tog hon både rekvisition och presentkort, jag fick en massa papper och kvitton tillbaka, men ingen växel. Kön bakom var enorm, och mitt köp tog lång tid, och jag skyndade mig allt jag kunde.

Först när jag fått undan sakerna i kundvagnen/flaket och lyckats släpa bort det till inlämningen för hemtransport hann jag äntligen titta på kvittot, och då såg jag att hela kalaset gått på 6200kr, så jag skulle ha fått 300kr tillbaka. Suck...

...Så, tillbaka till kassan, jag sa snällt och artigt till kassörskan att det hade blivit fel och bad henne att titta på det när hon var klar med kunden. Massa muttranden och griniga kommentarer från kön...Så jag visar henne kvittot, och undrar varför jag betalat 6500kr när summan var 6200kr. Då säger hon 'men du såg ju vad jag gjorde, du kunde ha sagt något'. Öh?... Jag förklarade en gång till, men hon fortsätter att säga att hon inte gjort fel, och att 'jag såg vad hon gjorde'. Jag förklarar en gång till, att rekvisitionen var på 6000kr, mitt presentkort på 500kr, kostnaden kom till 6200kr alltså vill jag ha mina 300kr tillbaka, i form av pengar eller ett presentkort på 300kr.

Nu försöker hon att ignorera mig och börjar hjälpa nästa kund som ska betala. Jag fortsätter att upprepa att hon har gjort fel, och att jag vill ha mina pengar tillbaka. Hon ignorerar mig helt, och personerna i kön muttrar högre och högre, ser arga ut och jag hör någon säga 'men ge dig nån gång för fan'. Då exploderar jag. Minns inte så mycket men vet bara att jag skrek massa svordomar och något om IQ-befriade kassörskor och bittra kärringar utan meningsfulla liv (ska jag säga...) Då reagerar kärringen och ringer efter någon, som visar sig vara någon slags chef. Jag får följa med in på ett kontor, och nu har jag lugnat ner mig tillräckligt för att lugnt och sansat kunna förklara problemet och två minuter senare får jag ett nytt presentkort med 300kr då killen med en gång insett att jag har rätt. Aldrig mer Ikea, ensam....

Nu är jag i full färd med att försöka sätta i hop sakerna jag köpt, haha, det är så oroligt som det bara kan vara, som sagt, adhd och instruktioner är en mindre lyckad kombination. Adhd och Ikeas instruktioner är en katastrof.

Persona non grata

2009-02-17T21:01:00.004+01:00

Det är ju så, att när det är riktigt illa, så tror man att nu är det som värst, nu kan det inte bli värre. Så blir det det. Igår upptäckte jag att min psykiater på Affektiva, St Görans, glömt att skicka in min nya sjukskrivning (den gamla gick ut den 15/2) till Försäkringskassan innan hon slutade och for i väg till Australien.

Inte bara det, hon har helt enkelt inte skrivit en ny, trots att det var det sista vi pratade om under mötet för två veckor sedan. Detta betyder att jag bara kommer att få 2 veckors sjukpenning (1400kr) denna månad, och det betyder också att jag inte kan lämna in min ansökan om försörjningsstöd tills jag har en kopia på den nya sjukskrivningen.Jag har en ny läkare på Affektiva, men jag har inte ens fått ett datum då jag ska träffa honom.

Igår var jag också tvungen att ta en av mina katter till veterinären, då han kissade blod. Det gick på 1150kr. När jag kom hem, fanns i posten en försenad räkning från Telia på 300kr. Jag hade 400kr på kontot. Om jag inte betalade fakturan innan den 20:e skulle det gå till kronofogden, så jag var tvungen att betala. Jag har även fått två olika fakturor från Telia på sammanlagt 1000kr som ska vara betalda den 28/2. Idag, när jag pratade med en av Telias inkompetenta anställda visade det sig att fakturan som jag betalade igår, har jag redan betalt, men Telia har snurrat till det i samband med min flytt. De andra två fakturorna, en för bredband/tv, är på abonnemangsavgift för januari till juli. 2009!

Saken är den att jag sen 10 dagar tillbaka har Telia smart, då man betalar 299kr i månaden för Tv/bredband/telefon. Samma med hemtelefonen alltså, som den andra fakturan är för, abonnemang för januari - april 09. Jag hade kollat upp hur det var med bindningstiden på de gamla abonnemangen innan jag tog det nya, det var inga problem. Inkompetenta Teliafittan sa att tyvärr är det så det fungerar, och om jag betalar fakturorna nu (för abonnemang fram till i juli i sommar, för ett abonnemang som jag inte har eller utnyttjar) så får jag tillbaka pengarna i framtiden när de har 'fixat till fakturorna'.

Hallå? Finns det någon hemma? Nu tror jag fan i mig att jag ska ta och bli självmordsbombare, ja jag kanske ska fixa i hop ett litet konstprojekt - jag kan ju dokumentera det hela och ta livet av mig på Hässelby-Vällingbys stadsdelsnämnd, inne på socialtjänsten. Måste bara komma på hur jag ska klämma dit Telia samtidigt.
Eller, jag kanske ska ta och dokumentera hur jag långsamt svälter ihjäl för att jag inte har några pengar till mat, bland annat?

Nu är det så här:

Jag är djupt deprimerad, och har varit i flera månader. Psykiatern som drog till Australien var inte intresserad av att göra något åt min depression, utan har koncentrerat sig på att medicinera bort manierna. Manierna har jag tidigare använt mig av för att kicka mig upp ur depressionerna. Nu är jag bara deprimerad, hela tiden, med svår ångest som jag heller inte får någon medicin för då det konstaterades att jag var bensberoende efter min lilla vistelse på akutpsyk i somras.

Jag har hela tiden protesterat mot att börja med Litium, men nu ligger det ett paket med Litarex i skåpet. Men jag vill inte! Utan min kreativitet och mina små manier är livet inte värt att leva. Jag orkar inte heller beställa tid för blodprover på vårdcentralen, och jag orkar inte träffa litiumsköterskan på Affektiva på torsdag.

Det är två saker i mitt liv som gör att jag hittills har valt att leva, det senaste året. Mina djur och min psykoterapeut. I dag fick jag också veta att det inte är säkert att jag får fortsätta med terapin efter februari.

Jag orkar inte heller städa, tvätta, laga mat, packa upp flyttlådorna, byta kläder, eller något alls. Jag har inte tvättat på 2 månader. De dagar som jag inte måste träffa någon myndighet/läkare etc orkar jag inte byta kläder. Jag har på mig myskläder som jag sover i, och när jag går ut med hunden drar jag över täckbrallor och jacka.
Jag badar varje dag, men kan bara ligga still i badet några minuter, för att jag är så jävla stressad. Tvål och sånt orkar jag inte med. I början av januari fick jag ett beslut om att jag har fått boendestöd beviljat, men de har fortfarande inte hört av sig, och jag orkar inte ringa upp och fråga.

Jag orkar inte leva, jag orkar inte försöka mer. Men jag orkar inte ta livet av mig heller. Så jag väntar väl, tills saker blir ännu värre.

Så är det. Jag vill bara säga tack till alla som kommenterar, jag ber så mycket om ursäkt, men jag orkar inte svara eller kommentera tillbaka just nu. Ni betyder väldigt mycket, att ni är där, att ni förstår, ni vet hur det är.

Funkigt att vara funktionshindrad....

2009-02-07T15:07:00.003+01:00

Hela veckan har varit väldigt svår, jag har pendlat mellan ilska över att bli behandlad så orättvist av Socialtjänsten och total uppgivenhet. Jag har inte orkat med, lägenheten är i ett tillstånd av totalt förfall, smutstvätt överallt och allmänt äckligt. I onsdags hade jag tid hos kuratorn på Affektivt Centrum som skulle hjälpa mig med att överklaga Socialtjänstens beslut, men om jag ska vara ärlig så blev jag väldigt besviken då jag behövde hjälp med socialtjänstlagen och konkreta argument, inte att strukturera eller skriva överklagan.

Hur som helst, i början av veckan när jag först fick det slutliga beskedet från Socialtjänsten så blev jag så fruktansvärt ledsen, uppgiven och förtvivlad över min situation och jag kände att jag måste bara få hjälp...Så jag skrev ett långt brev där jag beskrev min situation och jag mejlade texten till alla möjliga personer och myndigheter som t ex Personligt Ombud, politiker och Funktionshindersombudsmannen. I fredags eftermiddag ringde det, och det var funktionshindersombudsmannen Riitta Leena Karlsson och hon sa att hon hade blivit så otroligt berörd över det jag skrev, och att det var fruktansvärt hur jag har blivit behandlad. Hon undrade om det var ok om hon vidarebefodrade mejlen till 'lite folk' som var kunniga i området, och bad mig vänta med överklagan tills de hade diskuterat min situation och att de skulle göra allt för att hjälpa mig vinna överklagan då det tydligt framstod att Socialtjänsten inte kunde agera på det sättet de gjort. Jag blev så himla glad, och lättad. Någon som förstår att situationen är ohållbar, och som ser att jag verkligen behöver lite hjälp. Jag hade ingen aning om att det fanns en sån ombudsman, och jag visste inte heller att adhd klassas som ett funktionshinder. Det är bara att inse att man måste utnyttja sina diagnoser, och ta emot den hjälp som finns.

Ett sjukt samhälle skapar sjuk konst

2009-02-01T11:38:00.004+01:00

Jag hade inte tänkt att skriva något om det konstprojekt som just nu delar Sverige i två läger, men som både konstnär och psyksjuk med egna erfarenheter av Psykakuten på St Görans så måste jag säga vad jag tycker.

När jag först hörde om projektet kände jag mig förbanand och kränkt. Både för att jag är konstnär och som sådan blir man behandlad på ett visst sätt, och det Anna Odell gjort förstärker alla myter om konstnärer, och som psykiskt sjuk undrar jag då om det betyder att vi psyksjuka bara låtsas vara sjuka? Den attityden härjar ju vilt i det svenska samhället, regeringen har länge velat visa att psyksjuka bara är simulanter.

Det är ju just att väcka känslor, debatt och att belysa problem som modern konst mest handlar om, och det är det konstskolorna kräver av sina studenter. Klimatet och konkurrensen är stenhård, och det har lett till att den som väcker mest uppmärksamhet får mest berömmelse, och det är just det som jag tycker är synd för då handlar det ju egentligen inte längre om att starta debatt utan om att skapa rubriker. För mig betyder det att mycket av dagens konst helt enkelt bara blir tråkig, man tröttnar på det precis som man tröttnar på kvällstidningarnas skandalrubriker. Vill man väcka debatt så är det bra, men jag kan inte låta bli att tycka att i så fall ska man göra det på ett sätt som inte kränker människor.

Samtidigt som jag säger det så är det svårt att sätta gränser, skapar man lagar om vad som är tillåtet eller inte, vad händer då med yttrandefriheten? Det är verkligen dubbelt. det ska bli intressant att höra vad konstnärens egna erfarenheter av psykvården är, har hon egna erfarenheter av psykiatrin, då tycker jag nog att det hon gjort är ganska modigt, är det däremot något som hon inte själv har erfarenheter av, ja då vet jag faktiskt inte riktigt vad jag tycker. Att 'låtsas' vara sjuk, och få hjälp, ta upp plats som någon annan behöver. För att få hjälp, när man är som sjukast är otroligt svårt.

Att 'öppna slutna rum' tycker jag låter idiotiskt, är det bara det hela projektet går ut på...Det leder till en helt annan diskussion, öppna rum, slutna rum, det finns ju i alla sammanhang. Jag har verkligen svårt att bestämma mig för hur jag känner om det här. En del av mig minns i somras då jag var som dåligast och var inlagd, vettskrämd, suicidal och då grannen i rummet fick spel och försökte skada sig själv genom att kasta sig själv mot väggar, hyllor och genom fönstret, jag blev inlåst på toaletten medans tre vårdare försökte bälta henne. Jag satt på dass i 20 minuter, inlåst, klaustrofobisk och vettskrämd av skriken från rummet. En av vårdarna var med i debattprogrammet här om kvällen, och när jag hörde hans tankar om det han varit med om så var det väldigt svårt att tycka att detta 'konstprojekt' var något bra.

...Samtidigt, om denna debatt visar på hur otroligt lite pengar och resurser som finns till förfogande för psykvården, hur lite personal som finns på avdelningarna och hur överarbetade de är...Då är det bra. Psykiatrin, och särskilt Psykakuten är uppenbarligen en 'het potatis'... Något man inte diskuterar, och då är all uppmärksamhet viktig. Det som avgör frågan för mig till Anna Odells fördel är överläkaren på St Görans harang i DN där han jämför Odells konst med Hötorgskonst och dessutom säger att 'hon och hennes prefekt borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb. Varför inte rekommendera dem en anställning på cirkus. Pajasar brukar jobba där.'

Ingen intelligent kommentar direkt, och det får mig att misstro hans reaktion och i fråga sätta varför hans attack mot konstvärlden är så kraftfull. Har han något att döjla? Det tror jag i och för sig inte, men att bli ifrågasatt på det sättet, av någon jäkla liten långhårig konstnärinna, ja inte ens det utan bara en liten ovärdig konststudent... Jag kan inte låta bli att undra om reaktionerna varit lika starka om det var en manlig konststuderande som gjort samma sak?

Krigsförklaring

2009-01-29T20:35:00.003+01:00

I morse vaknade jag tidigt och jag var ursinnig.Vansinnigt arg, trött på att bli förnedrad av myndigheter, trött på alla ständiga käppar i hjulet. jag kontaktade kuratorn på affektiva, som ringde upp men hon skulle sluta för dagen och lovade att återkomma på måndag. Vi kom överens att jag skulle mejla henne alla detaljer så att hon visste vad det rörde sig om. Jag fick rekommendationen att kontakta henne på Bipolärt Forum. Jag fick även i väg en lång mejl till Personligt Ombud i kommunen, och till Funktionshinderombudmannen visste inte ens att det fanns en sådan... Jag har suttit och läst LSS och Socialtjänstlagen hela dagen, min första prioritet är att överklaga socialtjänstens beslut angående min hyra, så att jag kan få bo kvar i min lägenhet. Om jag får avslag på överklagan till Länsrätten måste jag jag använda mig av LSS och rättigheter vid psykiska funktionshinder. Jag ska prata med en jurist på Socialstyrelsen i morgon, jag hittade nämligen följande i en av deras publikationer 'Ekonomiskt bistånd - Stöd för rättstillämpning och handläggning av ärenden i den kommunala socialtjänsten':

Om lägenheten hyrs i andra hand, bör nämnden godta den hyra som lägenhetsinnehavaren och andrahandshyresgästen har avtalat, under förutsättning att den är skälig.

Socialtjänstens uppgift är att bedöma hyreskostnaden i sig tillsammans med behovet av bostad, och inte skäligheten av vad lägenhetsinnehavaren eventuellt tjänar på sin uthyrning. Därför ska förstahandshyresgästens hyresavtal eller kostnad inte utredas. Denna person har inte sökt bistånd och gett tillåtelse till att hans eller hennes förhållanden utreds.

Vilket är precis vad de gjorde, alltså krävde orginal avin från min hyresvärd som jag hyr i 2a hand av, och sen godkände de inte summan. Måste bara få veta om detta stödjs av socialtjänstlagen, för då har jag en stor chans att 'vinna'. De jävlarna! bara 3 veckor på mig att överklaga....

När det är läge att ge upp

2009-01-28T16:08:00.004+01:00

I söndags kväll drabbades jag av vinterkräksjukan, och jag har varit helt utslagen. Kan fortfarande knappt stå på benen. I dag fick jag besked från Hässelby Socialtjänst, de godkänner inte min hyra och jag kommer att få betala 500kr av hyran 'ur egen ficka'. Vilken egen ficka? Detta betyder att jag inte kommer ha några matpengar. Det har varit nästan omöjligt att få det att gå i hop hittills. Det går inte helt enkelt. Vilket betyder att jag måste flytta, igen, vilket jag inte orkar psykiskt, och inte klarar ekonomiskt. Hässelby Socialtjänst säger att de inte har några skyldigheter att hjälpa mig att hitta ny bostad, då jag frivilligt flyttade in. Att Ekerö Socialtjänst godkände kontraktet och betalade första hyran, och att jag inte skulle ha flyttat om jag trodde att det var något fel, har de inget med att göra- 'Ta upp det med Ekerö', var svaret jag fick. Jag har inga möjligheter att få ett boende då jag är heltidsjukskriven med så låg sjukpenning att jag måste söka socialbidrag, flera betalningsanmärkningar (som jag fått då jag mått väldigt dåligt pgr av bipolär sjukdom) och jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till. Så här står det på Hässelby/Vällingbys Stadsdelsnämnds hemsida:

Bostaden är ett grundläggande livsvillkor för varje medborgare och en viktig del i stadens insatser till personer med psykiskt funktionsnedsättning. Den enskildes möjlighet att leva ett normalt liv kan variera vilket medför att boendets villkor kan förändras.

Nu är det för mycket, allt hopp har dött, jag vill faktiskt inte fortsätta nu, nu vill jag lägga mig ner och dö. Jag orkar inte. Vad ska jag göra, jag måste ju ha pengar till mat. Jag kan inte alltid känna mig så här otrygg i mitt boende. Jag vågar inte packa upp resten av lådorna, jag orkar inte försöka vara glad, för varje gång det händer nånting lite positivt så 'pang' så får jag ett knytnävslag i magen, så pang ett till och ett till tills jag ligger ner och inte orkar gå upp. Jag var så glad för Concertan och adhd-diagnosen var något positivt, verkligen. Men, alla dessa saker runt omkring mig, i mitt liv, som är kaos, det har ju inte med min egentliga psykiska sjukdom att göra, det här är ju något helt annat som inte kommer innifrån mig, utan utifrån. Saker som jag inte har någon kontroll över alls.

ADHD stötande?

2009-01-27T10:25:00.002+01:00

En 29-årig kvinna i Södertälje ville ha texten "ADHD" på sin personliga registreringsskylt. Nu har hon fått nobben av Vägverket. Vägverket anser att "ADHD" är en teckenkombination som kan "uppfattas som stötande" om den används i detta syfte. Verket lutar sig mot sjätte kapitlet, paragraf 17 i de egna föreskrifterna. "En personlig fordonsskylt får inte utformas så att det kan väcka anstöt eller medföra olägenhet för någon", står det i den åberopade paragrafen. Vägverkets beslut kan inte överklagas.
Ovanstående inlägg är kopierat från DN

Jag har bara berättat för en handfull människor om min ADHD diagnos, och deras reaktioner är intressanta. ADHD är helt klart stötande. Den vanligaste reaktionen är 'näe men fy vad jobbigt' typ, men bara från människor som själva inte har någon som helst erfarenheter av psykisk ohälsa. Reaktionen från människor som själva har en diagnos av något slag är helt annorlunda: 'GRATTIS! Vad bra, då kan du få rätt medicin och hjälp'.

Genomskinlig

2009-01-24T11:41:00.003+01:00

Jahapp så var det lördag då och vilken vecka. strul, strul, ser ut som om jag måste flytta igen då socialen inte vill godkänna mitt hyreskontrakt. Trots att soc i min förra kommun gjorde det. Jag klarar inte av det, och jag orkar inte tänka på det nu, beskedet kommer på måndag. Då får de väl ta och fixa fram en lägenhet till mig då, om jag nu inte ska bo på gatan. Ja herregud, det är minsann inte lätt att vara sjuk i detta kalla land.

Annars fungerar jag utmärkt på Concerta. Doshöjning igår, de enda biverkningar jag har känt av är en släng av magkatarr, det blir nog lite mycket tabletter för magen varje morgon. Jag är definitivt 'klarare' i skallen, och jag är inte dödstrött hela dagarna som jag brukar vara, jag är pigg, och jag har nästan ingen ångest alls, trots situationen med boende etc. Vilket ju är helt fantastisk för någon som mig som har kronisk ångest. Och jag sover, trots central-stimulerande! Trots dossänkning av Seroquel. Det känns nästan för bra för att vara sant, jag vågar inte riktigt tro på det än.

I kväll ska jag träffa 4 tjejer som jag gick på gymnasiet med en gång för länge sedan, och det blir första gången vi alla träffas tillsammans på många, många år. det skla bli riktigt kul, men som alltid har jag den där känslan av att vara det svarta fåret, misslyckad och ANNORLUNDA. Jag hoppade av gymnasiet och rymde till London, och ja, mitt liv är ju som det är. Visst, folk tycker att det 'är spännande att man är konstnär, men att vara sjukskriven 2 år på raken med en psyk diagnos är väl inte riktigt lika spännande. Nu vet de alla om diagnosen, tror jag, men jag önskar nog att de inte gjorde det. Tre av dem är journalister, gifta med barn, och det är klart att man känner sig som en liten usling. Värst av allt är att jag är så himla rädd för vad jag ska vräka ut mig, jag måste bara avslöja allt om mig själv för alla, det finns ingen hejd och dricker jag alkohol så släpper alla spärrar. Jag vill inte berätta om adhd- diagnosen, jag vill inte alls prata om mitt mående, jag vill ha några hemligheter kvar. Men jag litar inte på mig själv för 5 öre, och som min bästa vän säger, jag är 'som ett såll'.

Bippo + Bippo = Kaos eller Harmoni?

2009-01-20T10:44:00.004+01:00

Jag har haft kontakt med en kille i Göteborg i lite över en månad, vi mejlar och smsar, han är väldigt intressant, dokumentärfilmare, och vi har otroligt mycket gemensamt när det gäller både intressen och personligheter. Han berättade att han håller på att ta sig ur en utmattningsdepression, och jag sa samma sak - men har länge funderat på att ta upp det där med det bipolära, men läget har inte varit rätt. Igår berättade jag i alla fall om adhd-diagnosen, och döm om min förvåning när jag fick ett otroligt långt mejl där han berättade att han fått diagnosen Bipolär 2 för ett år sedan! Haha, det är absurt, vi är otäckt lika. FÖR lika för ett förhållande kanske, men vi har fått en väldigt speciell kontakt och kommer definitivt att bli väldigt goda vänner. Det känns så himla skönt att kunna vara helt öppen om den man är utan att hålla tillbaka eller behöva skämmas. Vi skrattade väldigt mycket åt tanken åt vilka förträffliga barn vi skulle kunna få i hop ;) Tog första Concertan i morse - och ja, jag känner något. Vad exakt är svårt att förklara, och Seroquelen dämpar ju mycket. Gick ner 50mg Seroquel i dag, ska trappa ner den långsamt för man kan tydligen bli rejält sjuk annars. Jag fick världens dipp i går kväll, började tvivla på diagnosen igen, både den bipolära och adhd - jag kan liksom inte förstå att JAG helt plötsligt har de där diagnoserna, för 1 år sedan skulle detta ha varit helt otänkbart... Tänkte att jag kanske bara inbillar mig alltihopa, tänkte att Concertan säkert inte kommer fungera och då måste jag börja om igen, ja massa väldigt negativa tankar. Nästa sekund tänker jag' tänk om Concertan fungerar så bra att jag inte behöver Litium? Jag kanske inte ens är bipolär utan bara adhd? Jag vet faktist inte om jag kommer berätta för vänner och släktingar om adhd. Inte för att jag skäms utan för att jag får känslan av att folk inte tror på mig, då de inte vet tillräckligt mkt om adhd och dess undergrupper, jag är ju ingen bråkig kille. Jag får känslan av att de som jag berättat för tänker 'nu har hon hittat på en ny diagnos som passar just nu' ungefär. Den enda som verkligen verkade lättad och absolut tycker att det stämmer in på mig är min pappa. Han är ju den som under hela min uppväxt talade om för mig hur slarvig, glömsk, virrig och totalt onormal jag var. När jag berättade lite om vad jag läst om tjejer/kvinnor med adhd - som ofta överkompenserar med att bli väldigt kontrollerande mot sig själva - dagdrömmeriet, distraherad, slarvigheten, humörsvängningarna och raseriutbrotten (som barn och tonåring) och allt det andra - sa han bara 'ja du var precis sån men vi visste inget om sånt då'. Och de gjorde de ju inte. Ok att mina föräldrar verkligen var/är totalt opedagogiska och på gränsen till störda så visste de ju inte bättre. Inte jag heller, jag var bara arg, ledsen, frustrerad, understimulerad och när jag började gymnasiet rasade alla fasader och jag ballade ur helt. Tills på högstadiet hade jag bästa betyg i alla ämnen förutom matte, fysik och kemi, som jag tyckte var så himla tråkigt och inte kunde koncentrera mig på. Jag fick sträck i de ämnena. Tydligen är det så många flickor med adhd fungerar, de strålar i de ämnen de tycker är roliga och ju mer press det blir desstu svårare blir det med mindre intressanta ämnen. På gymnasiet var jag helt plötsligt inte bäst utan i stället så pass efter i t ex franska att jag inte kunde fortsätta med den och fick söka dispens. Andra året hoppade jag av och rymde till London, vilket är en annan historia...

Jo, förutom att sänka dosen Seroquel, börja med Concerta har jag även slutat röka i dag. Allt på en gång, så är det med mig. All or Nothing...

Uppåttjack

2009-01-19T16:47:00.006+01:00

Jaha då ska man få uppåt-tjack på recept då. jag börjar med Concerta i morgon efter att ha genomgått den neuropsykiatriska utredningen på affektiva. Adhd-specialisten sa att det 'fanns inga tvivel om saken'. Jag är både förvånad och inte. Förvånad över hur jag kan ha levt i 39 långa år och först få en sån diagnos NU, och inte det minsta förvånad då jag nu har läst om kvinnor med adhd och 'igenkänningsfaktoren' är helt fenomenal. Jag blir nästan hypo all Seroquel till trots, då det verkligen förklarar så himla mycket hos mig och i mitt liv. Det kände jag ju verkligen i samband med den bipolära diagnosen också, men nu går det ännu djupare, nu börjar jag förstå detaljerna i mitt mående. Det finns så mycket att läsa och jag är slutkörd så jag ska försöka att lugna mig lite innan jag kastar mig över informationen, det som verkar klart är att flickor/kvinnor med adhd är är en grupp människor som har blivit förbisedda och underdiagnosticerade .Det här gör mig helt vansinnig! Inga adhd-tester har varit gjorda för tjejer och de är inte utåtagerande, därför får de ingen hjälp. Dessutom har tjejer/kvinnor sällan ett aggressivt beteende mot andra utan får istället ätstörningar, självskadebeteende eller depressioner...

Gråt, så pissar du mindre

Skogshuldran överlevde med Lykke Li

2009-01-18T14:34:00.006+01:00

Jag överlevde, men knappt. Allt som kunde gå fel med flytten gick fel. Men här är jag. Lyssnar på Lykke Li och röker gräs och jag överlever. Veckan framför mig är full med otrevligheter som möte med totalt fyrkantig socialtjänsten anställd som behandlar mig som om jag vore en kriminell bedrägare som lever för att blåsa staten på bidrag, en heldag på Ikea (bara tanken på resan dit får mig att börja svettas), veterinärbesök som jag inte har några pengar till, terapi och morgon måste jag gå upp vid 6 för att göra neuropsykiatrisk undersökning (adhd-test) på Affektiva, och tjae, så rullar veckan på.

Jag ser fördjävlig ut. All stressen de senaste 2 månaderna inför flytten, medicinerna, 2 veckors förkylning, Seroquel-sötsug, vagel i ögat och den ständigt närvarande ångesten gör att jag ser lika sliten ut som jag känner mig. Seg, uppblåst, pluffsig, trött, grå och matt. Varje dag tänker jag; i dag ska jag inte röka några cigaretter, inte äta något godis, gå flera jättelpånga hgundpromenader...Inte börja röka gräs på dagen...och försjunka in i fimen, världens bästa verklighetsflykt. Har inte haft internet eller tv tills för några dagar sedan men jag hade laddat ner hur mycket filmer och tv-seroer som helst på datorn och jag har sett mängder med bra saker. Mike Leighs 'Happy Go- Lucky' var fantastiskt, uppskattade också 'Flashbacks of a Fool'. Bland mycket annat. Hela första serien av True Blood t ex.

Det ska bli intressant att få göra den neuropsyiatriska undersökningen. Min psykiater har ändrat sig angående Litium, hon ville ju sätta in det nu efter jul men säger nu att hon vill vänta och se resultatet från undersökningen.Jag vet bara en sak: jag kan inte fortsätta med Seroquel. Jag är inte jag, bara en blek skugga av mig själv. Allt som fick mitt hjärta att slå är borta. Jämnare, visst. Men till vilket pris? Samntidigt är jag livrädd för att förlora känslan av att det är lite lugnare i mitt huvud, inte lika mycket ångest-kaos.

Jag tar små, små , små steg i taget just nu. Andas. Äter. Sover. Är. Mycket mer än så är det inte.

I'll be the rhythm and you'll be the beat

Snart ska jag bara vara

2008-12-28T17:25:00.003+01:00

Så var julen snabbt avklarad, jag och vovven var på flygande visit hos familjen. Allt var som vanligt, samma skit, men också trevliga stunder. Jag är rätt bra på att 'stänga av' numera när jag är i närheten av mina föräldrar, något som jag lärt mig i terapin. Sen, packa, städa, packa , städa. Jag har hållit på i 2 månader, ändå så var jag inte klar förrän för en halvtimma sedan. Fy fan. Jag är så jävla stygg mot mig själv, varken kropp eller själ orkar med den här vidunderliga stressen....Manin bubblar och vill bryta ut, men jag trycker i mig mina Seroquel som en duktig flicka. Feber, halsont, huvud ont, allt ont hjälper inte. Jag är på helspänn, på flykt, panik, fara, otrygghet, allt jag hatar och är mest rädd för. Konstant värk i magen och stressmage. En sekund i taget, en minut i taget. Allt som kan gå fel har gått fel, och nya hyresvärden har gått under jorden. Sånt som vanligen gör mig sjuk av ångest, och nu är det 10 gånger om. Men, jag tar mig i genom sekund efter sekund, minut efter minut. Det tar emot så in i helvete, och jag vet att jag kommer krascha farmöver. Först ska jag bara ta mig igenom morgondagen då flyttbilen kommer, måla om nya lägenheten från topp till tå, sen packa upp. Ska bara, ska bara, ska bara....vara.

Kanske inte en Norén-Jul i år då?

2008-12-22T18:36:00.005+01:00

Jag ringde precis mina föräldrar för att uppdatera dem om vilken tid jag kommer in med tåget i morgon då jag åker till Västergötland för ett hastigt julfirande innan min flytt i mellandagarna (därav min icke-närvaro i bloggosfären den senaste tiden, stressen å pressen är enorm just nu) - hur som helst min pappa svarade och började prata om min bipoläritet, tala om att jag var förvånad! Min pappa är den som i flera år sagt till mig att jag 'får skylla mig själv' för att jag är sjuk, och mina föräldrar har gjort sitt bästa för att förneka och ignorera mitt psykiska mående...Hur som helst, för ett par dagar sedan mejlade jag en artikeln (kan inte hitta länken nu) om bipolär sjukdom till min pappa och några andra familjemedlemmar, men jag trodde inte ens att han skulle läsa den, så döm om min förvåning nu när han verkligen ville prata om det, och för första gången verkar förstå att det är så, jag är bipolär, och det är en sjukdom som alla andra. Pappa sa även att han verkligen kände igen mig i artikeln, att jag var precis så. På något sätt kändes det som om han är lättad då jag är säker på att han tar på sig en skuld i mitt mående, och jag tror att han tror att jag tycker att det är hans fel. Det har jag tyckt i mitt förflutna, jag har skyllt mycket på pappa, och det var berättigat - men så tänker jag inte längre. Det kändes riktigt skönt att prata. Vilket i sig är helt ofattbart då jag och mina föräldrar har ett mycket komplicerat förhållande. Saker håller på att förändras, äntligen, jag känner att för första gången i mitt liv kan jag vara ärlig mot min familj och bekväm med det. ;)

Annars så är det galet här, jag är sjukt uppvaravad/hypoman, har packat och packat och nu städar jag som en toka. Detta är inte bra för mig, och allt som har kunnat gå fel har gått fel, bl a så skulle lägenheten jag flyttar till ha totalrenoverats innan jag flyttade in men det har inte gjorts så jag måste måla om lägenheten innan jag kan ens börja packa upp...det är så fult och slitet - tidigt 80'tal och jävligt äckligt - att jag inte kan bo där en dag som det ser ut nu. Så det blir måla, måla, måla inann jag kan installera mig.

Annars känns det otroligt bra att flytta - jippie - faaan vad underbart det ska bli, tjohoooo! Och God Jul på er alla Bippon!

Tillfälligt Avbrott

2008-12-07T15:31:00.003+01:00

Här är det tyst för jag klarar inte av att skriva/svara eller göra något överhuvudtaget för tillfället. Den lilla energin jag har går till att packa, varje minut av dagen är ångest och ilska, frustration och ännu mer ångest. Raserianfall och gråtattacker.Detta är inget liv, och jag räknar dagarna tills det är över. Inte mitt liv, utan flytten. Jag är uppenbarligen inte tillräckligt frisk för att klara av det här. Jag vaknar varje morgon och vill inte vara med. Allting krånglar, jag oroar mig för minsta lilla sak som ska göras, jag kan inte strukturera dagarna.

Och så är det snart Jul med stort J, och jag klarar inte av att sitta är ensam i ett tomt hus samtidigt klarar jag inte av stressen av att åka hem till familjen för att komma tillbaka till flytten den 29:e. då måste ALLT vara klart, och som situationen ser ut nu, så får jag det inte klart. Jag orkar inte.

Psykiatrins Försökskaniner

2008-12-04T18:57:00.004+01:00

Jag kom precis hem efter ett besök på Affektiva på St Görans - ännu ett av mina besök som en del i den långa vägen till diagnos, trodde jag. Tji fick jag. Psykiatern ringde tidigare i veckan för att fråga om tiden passade - jag undrade om det var meningen att jag skulle göra personlighetsstörningstesterna ( jävlar vilket ord) och adhd-testen denna veckan men då sa hon att hon hade diskuterat mig med specialistgruppen och att de skulle ta det i en annan ordning men att hon skulle förklara allt då jag kom dit i dag. Så jag var lite nyfiken. Hur som helst, där är jag och då säger hon att specialistgruppen hade kommit fram till att jag är bipolär 1. ETT!??? Jag måste ha sett väldigt förvånad ut för psykiatiern blev en smula förvånad över min reaktion. Jag, bipolär 1, va, näe....Det trodde jag vekligen inte. Om jag ska vara ärlig så skulle jag ha blivit mindre förvånad om hon hade sagt att jag nog inte alls var bipolär, eller i så fall lite 'bipolär-light' ;)...Hu. Jag vet inte varför, men jag känner mig riktigt, riktigt ledsen och illa till mods. Jag sa till henne att jag inte riktigt tycker att det stämmer, fan - för ett halvår sedan visste jag inte ens att mina 'perioder' var onormala, hade börjat vänja mig vid tanken på att mina perioder av fantastiskt mående kanske inte var så fantastiska utan hypomanier...Men manier! Men, enligt experterna har jag haft klara manier med gränspsykoser. Blandat med perioder av 'mixed states'. och visst, mixed states har jag haft så att de räcker. Så var det med det. Nu ska jag vara med i St Görans forskningsprojekt om bipolär sjukdom och då får man automatiskt genomgå personlighetstester och neurologiska tester. Jag trodde att jag skulle känna mig lättad nu, men det gör jag inte alls. Jag blev extra oroad över att så fort psykiatern sagt 'bipolär 1' så började hon prata Litium. Jag har sagt från början att jag är rädd för Litium, och att jag inte vill ta det. Det är viktuppgången som skrämmer mig mest av allt. Med tanke på att jag gått upp 4 kg i vikt sen jag började med Seroquel för 1,5 månad sen så är det nog högst troligt att jag skulle gå upp i vikt av Litium också. Vill Inte! Fick med mig en massa informationsböcker hem, som hon tyckte att jag skulle läsa och 'fundera på det hela i lugn och ro'. Suck. Saken är ju också att trots att jag tycker att Seroquel är fantastiskt på många sätt, så tänker jag inte fortsätta med den heller, så fort jag flyttat är det bort, bort Seroquel. För den gör mig till en ytterst tråkig, lam, omotiverad Svensson-version av mig själv. Varför ska man behöva genomlida den här jävla medicindjungeln förutom att man redan lider av en kronisk piss-sjukdom? Och varför ska jag va bipolär 1? Det enda läkarna bryr sig om då är att förhindra manier/hypomanier medans jag tycker att det är depressionerna och inget annat som är mitt absolut största problem, och de vill inte ge mig nåot anti-depp, som jag känner att jag behöver för att få det där 'lilla extra', udden, motivationen som medicineringen annars tar bort helt. . Vi bipolära är helt klart psykiatrins försökskaniner när det gäller medicinering.

Snart ska pulsen slå igen

2008-11-28T14:14:00.004+01:00

Jag vill hälla i mig vin, kedjeröka cigaretter och dansa vilt till 'min musik' på högsta volym. Känna att jag lever, inte leva i detta limbo av ingenting, förvaring, ingen förväntan. Tv-kväll med ett par Seroquel och inget mer. Nu ska det fan i mig bli förändring i mitt liv. Inget mer gömma mig för omvärlden, inget mer jag orkar inte, jag vill inte. Näe, snart ska pulsen slå igen.

Bota bipolär genom medium

2008-11-27T16:20:00.004+01:00

I dag fick jag en mejl från en kompis som jag har haft ganska sporadisk kontakt med sen jag flyttade i från Dublin, hur som helst berättade jag för henne i min förra mejl att jag fått diagnosen bipolär, och här är ett utdrag från hennes svarsmejl:

Hmm, bipolar huh? dont believe too much of it. I have been diagnosed as well 11 years ago. Am completely okay now. If you feel like a different perspective. My man is a medium (or channel) and can talk with all kind of sources and could get an answer what to do. Over skype or chat is possible, doesnt need to know you... Its still for free at the moment.

Tja ha. Vad säger man om det...

En annan av dagens höjdpunkter var att bli misshandlad av tandläkaren och sen få höra att tanden behöver rotfyllas vilket kommer att kosta över 5000 spänn, jippie.

Ennui

2008-11-26T14:16:00.004+01:00

Jag är så jävla uttråkad att jag bara vill vråla rakt ut. Samtidigt är jag sjukt stressad. Men jag kan inte få tummen ur, nej, jag kan tänka och tänka på all skit som ska fixas, alla samtal som borde ringas, alla lådor som ska packas, men jag är som förlamad. I stället sitter jag framför datorn och surfar febrilt vidare i jakten på något som fångar min uppmärksamhet en stund, vad som helst som får tiden att gå.

Ennui

Tea leaves thwart those who court catastrophe,
designing futures where nothing will occur:
cross the gypsy’s palm and yawning she
will still predict no perils left to conquer.
Jeopardy is jejune now: naïve knight
finds ogres out-of-date and dragons unheard
of, while blasé princesses indict
tilts at terror as downright absurd.

The beast in Jamesian grove will never jump,
compelling hero’s dull career to crisis;
and when insouciant angels play God’s trump,
while bored arena crowds for once look eager,
hoping toward havoc, neither pleas nor prizes
shall coax from doom’s blank door lady or tiger
Sylvia Plath

Fantastiskt förslag

2008-11-24T20:21:00.004+01:00

Enligt Sveriges Televisions Rapport i dag så vill en moderat arbetsgrupp bekämpa utanförskapet i vissa storstadsområden genom att den som länge fått socialbidrag ska tvingas att söka jobb på annan ort. Om personen tackar nej till arbete sänks ersättningen. Det blir trevligt det, för alla sjukskrivna som inte längre får vara sjuka för vår trevliga högerregering, utan måste söka försörjningsbidrag i stället för sjukpenning.. Fy fan.

Overload

2008-11-24T19:35:00.002+01:00

I dag blev det bara för mycket igen. Jag undrar om det är för att jag har försökt ignorera all stress och oro i helgen, och så pang bom kommer den tillbaka med fördubblad kraft. I dag har jag försökt packa, skrivit försenade ansökningar (bl a försörjningstöd), tvättat, sorterat, ordnat. Har känt mig mer och mer stressad i takt med att dagen gått. Tog en extra dos Seroquel i eftermiddags med förhoppningen att jag skulle lugna ner mig lite, men förgäves. Så pajjade elen medans jag lagade mat, fick ringa massa samtal till hyresvärden, till slut fick de i gång den igen men nu har jag precis upptäckt att alla elementen slutat fungera och här är svinkallt, och jag har mängder av blöt tvätt som jag inte har någonstans att torka. Jag orkar inte! Jag bara stänger ned, som en gammal sliten hårddisk som inte klarar av mängden av data som strömmar in från alla håll.

En helt vanlig dag

2008-11-22T16:23:00.002+01:00

I går var det en väldigt trevlig kväll, min allra käraste vän M var på besök och kom fulllastad med vin, pizza och chips!...Vi pratade på om livet, kärleken och allt det andra och i dag så har jag faktiskt lyckats hålla ångesten borta, trots alla 'synderna'. I dag är en Ok dag. Kallt så in i helvete, vägarna är täckta i is och man riskerar livet under hundpromenaderna. Huset är nystädat och allt är redo att börja packas. Jag kommer dock inte till skott, men i dag vägrar jag att få ångest över det. I dag ska jag vara lat och ledig, och jag släpper inte in någon fuling. Jag funderar mycket på det här med ADHD, om jag ska vara ärlig så hade jag en väldigt fördomsfull syn på ADHD - hyperaktiva, bråkiga tonårskillar, de har adhd., inte Jag! Nu har jag läst på lite och jag är förbluffad - att aldrig komma till skott, impulsiviteten som styr alla handlingar, svårheten att koncentrera sig på saker som inte är roliga, svårheten med förhållanden, problem med att lyssna, att följa instruktioner, att avsluta projekt....Att häva ur sig saker utan att tänka, att inte kunna jobba i grupp, att vara överkänslig för kommentarer, svårheter med att planera saker, att alltid tappa bort grejer, att alltid dagdrömma...En förkärlek till Amfetamin, i ett tidigare liv... etc etc etc...Det är jag till punkt och pricka, men symptomen för bipolär sjukdom och ADHD överlappar något helt otroligt... Ja, det ska verkligen bli intressant att höra resultatet när den här utredningen är klar.

Fetto

2008-11-20T22:43:00.003+01:00

I dag är jag ful, fet och äcklig, Bara riktigt jävla äcklig. Jag har gått upp massor i vikt sen jag slutade med Lamictal, jeansen - mitt enda par - är nu för trånga. Håret förstör av medicinering, finnar överallt. Ful, äcklig och misslyckad. När den där känslan kommer så existerar inget annat, bara att jag är FET. Så var jag tvungen att väga mig på Affektiva i dag, vilket jag brukar undvika då det sätter i gång en massa jobbiga känslor och tankar...och, japp, jag har gått upp väldigt mycket på en väldigt kort tid. Detta klarar jag inte, jag vägrar, vägrar, vägrar acceptera...Tror att det är pgr av att Seroquel gör mig så himla trött att jag inte orkar röra på mig längre. Bad att få depot-versionen av Seroquel i stället, så nu ska jag ta den på morgonen, och den gamla knock-out versionen till kvällen. Bra, visst , visst. In på Apoteket på hemvägen, oj då, inga pengar på kontot. Så inga mediciner för mig, och jag som inte har några Buspar kvar, och dem ska man inte göra uppehåll med alls....Vad gör jag då? Jo, går och köper ett paket cigg (slutade röka i vintras) och en massa choklad för mina sista pengar. Så, i kväll låg jag på soffan och glufsade i mig en massa härdat fett och socker, medan jag tittade på 'Du är vad du äter'. Himla bra val av TV program. Nu är jag bara så äcklig att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jo, jag kedje öker, åååh vad jag är snäll mot mig själv. Detta är fan inte bra!

Definitivit helt jävla störd

2008-11-20T21:21:00.003+01:00

Personality Disorder Test Results

Paranoid	\|\|\|\|	14%
Schizoid	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	62%
Schizotypal	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	62%
Antisocial	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	62%
Borderline	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	74%
Histrionic	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	58%
Narcissistic	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	42%
Avoidant	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	58%
Dependent	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	38%
Obsessive-Compulsive	\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|\|	58%

Take Free Personality Disorder Test
personality tests by similarminds.com

I förberedelse för alla tester jag ska ta provade jag ett nät-test - tar detta med en STOR nypa salt! ;)

Helt jävla störd eller?

2008-11-20T19:38:00.002+01:00

Jag orkar inte skriva ett nytt inlägg så jag kopierar vad jag precis har skrivit på bipolärt forum:

Har just kommit hem från mitt 5:e besök på Affektivt Centrum/St Görans den här månaden. Känner mig trött och väldigt förvirrad. Jag har redan en diagnos som Bipolär/Mixed States men genomgår just nu en väldigt intensiv och djupgående utredning. Jag frågade psykiatern i dag, om hon hade någon aning om vad diagnosen skulle bli - 'då säger hon att det ska bli SÅ spännande att se vad specialisterna säger....Det kan vara Affektiv personlighetsstörning, ADHD, Bipolär, eller lite av varje'. Så, ADHD utredning nästa vecka...Trots att jag har haft funderingar kring ADHD så känner jag mig väldigt chockad..Och Affektiv Personlighetsstörning, det har jag aldrig ens hört talas om. Tänk om jag inte är 'bipolär', utan 'bara STÖRD'? Jag vet inte vad som är värst? Vad är skillnaden? Att bipolär sjukdom är en sjukdom som kommer och går, och affektiv personlighetsstörning - ja då är man störd eller? Va? Någon som har erfarenhet av detta? Känner mig ledsen och förvirrad och orkar inte googla just nu. På något sätt skulle det kännas svårt att få veta att jag INTE är bipolär, som om jag då längre inte har någon ursäkt för mitt misslyckade liv.

Halv existens

2008-11-20T11:00:00.004+01:00

Jag är väldigt trött och har inget att säga. Tre timmar nu efter att jag tagit min medicin får jag kämpa för att inte bara däcka i hop, jag blir så otroligt trött, förlamad och det är en sån där trötthet som bara slukar mig helt. I dag ska jag till Affektiva igen, i dag är det dags för personlighetstörningstester, usch vilket långt ord det blev. Jag måste fråga om jag inte kan få depot-versionen av Seroquel i stället, för det här fungerar inte, jag är yr av utmattning. Jag får inget gjort, ingen packning och inget annat heller. Nu har jag en månad på mig att packa och städa, oj det känns omöjligt. Jag räknar dagarna tills jag kommer bort härifrån, det är sååå svårt att motivera sig att gå ut, det är kolsvart, halt, kallt, blött och geggigt om vart annat. Orkade inte ens till terapin i tisdags. Näe, ville bara säga att jag lever, även om det knappt känns så, jag typ andas lite och halv-existerar.

Utmanad

2008-11-17T14:23:00.003+01:00

Barry M...Huga!

Jag har blivit utmanad att lista 7 roliga & allvarliga saker om mig av Anna Karin och Bippoqueer, och då jag är helt tom i hjärnkontoret, kan jag inte komma på någon ursäkt för att slingra mig ur utmaningen. Men hur komma på hela SJU saker? Annars så har helgen bestått av att jag har legat på soffan och tittat på film efter film då jag av någon mystisk anledning helt plötstligt har alla Canal + filmkanaler...Tror jag slukat 12 långfilmer och de fyra första avsnitten av HBO's nya Tv-serie 'True Blood' vilken verkligen rekommenderas! Sex, drugs & blood...Serien är skriven av Alan Ball som skrivit min absoluta favorit TV-serie någonsin ; 'Six Feet Under'. ...

1. Jag är 'dyskalkyliker', alltså 'sifferblind'.

2. Jag har festat i hop med Paul Cook, trummisen från Sex Pistols, Lemmy från Motorhead, Björk, Shane Mc Gowan från The Pogues, Axl Rose, Elvis Costello & Barry Manilow...

3. Jag blev portad från biblioteket som liten då mamma och bibliotekstanten tyckte att jag läste för mycket (och låtsades att jag var sjuk så att jag kunde stanna hemma och ligga i sängen och läsa och äta godis i stället).

4. När jag var liten hade jag en tam mås som hette Jonathan Livingstone Seagull. Brorsan hittade den då den var pytteliten och halvdöd men jag tog hand om den och satt uppe hela dygnen och matade den med hackad fisk och daggmask tills den kunde äta själv. Sen sprang den omkring på tomten med katten efter sig, badade i en upplåsbar pool och ville gärna sitta i knäet, tillslut släpptes han i väg nere vid sjön.

5. Jag är väldigt kunnig när det gäller medicinalörter, ätliga växter och överlevnad i naturen.

6. Det värsta jag vet är att tvätta och diska, och jag har mutat flera fd pojkvänner och flatmates att göra jobbet åt mig.

7. Jag blev nominerad till 1 av 5 'Emerging Irish Artists of the Year' 2004 och var med i en direktsänd final på irländsk televisions motsvarigehet till Svt (hög som ett hus på bens och alkohol...).

Nu skickar jag utmaningen vidare till Malin, Beva, Ella, S, Amlor och Tea

Svensson- Liv

2008-11-14T09:05:00.003+01:00

Igår på Affektiva beklagade jag mig inför psykiatern - sen jag började med Seroquel så är allt så TRÅKIGT. Inget får mitt hjärta att slå hårt. Det är så långsamt på kvällarna att jag somnar på soffan, framför tv'n. Det är som om Seroquel får tiden att gå långsammare. Allt smälter i hop i en enda grå sörja. Jag förklarade att jag visste att jag skulle ta medicinen ett tag, men sen sluta med den av pur uttråkan. Då tog läkaren fram mina 'papper' och läste upp hur jag hade beskrivit mitt 'normalläge'. 'Tråkigt'. Vi var tvungna att skratta lite båda två, och ja, jag inser att det kanske är så här livet är för de flesta? Och jag var så klart tvungen att hålla med om att det kanske är bra både för min kropp och själ att leva lite Svensson-liv. Men jag känner i min själ att detta inte är jag, och att jag inte vill eller kan leva så, inte i längden. Det är inte jag. Aldrig, aldrig, aldrig vill jag leva och känna så här, i korta perioder för att få lite vila och lugn, men NEJ, aldrig för alltid.

Sortin' out shit

2008-11-12T16:46:00.002+01:00

I dag kändes det lite lättare. Jag är stolt över att kunna berätta att jag faktiskt lyckades med att fylla ett par sopsäckar med skräp, ringa några viktiga samtal ( flyttbilen är bokad!) och främst av allt är jag stolt över att jag äntligen har lyckats med att byta till rena lakan i min säng. Detta är något som jag den senaste tiden av någon anledning har tyckt varit så jobbigt, och jag vågar inte berätta HUR länge jag har sovit i smutsen. Hu. Som tur är så är jag annars en väldigt renlig person som brukar duscha innan jag kryper ner...men ändå, en normal människa skulle dö av äckel om de visste hur ofta jag byter lakan...

Kontaktpersonen från Soc ringde igen, alltså - helt otroligt hur bra de är! De gör verkligen allt de kan för att göra flytten och allt lättare för mig. De har även fixat så att en snubbe med släp ska komma hit och hämta upp mitt skräp i december. Första veckan i december ska jag även få besök av någon som ska titta på vad jag behöver för möbler inför flytten, jag behöver t ex garderober, köksbord, stolar, soffa etc då en del av sakerna jag har nu inte är mina, och det mesta jag har är så slitet (jag brukar rädda saker från andras grovsopor) då jag inte hade råd att köpa några möbler när jag flyttade tillbaka till Sverige efter alla mina år i Dublin. Det känns helt otroligt, tänk, jag ska få gå och peka ut saker på IKEA, och sen få det hemkört. Jag vet att detta är en stor del av många svenskars vardag, men för mig med min dåliga ekonomi är det en dröm...

Hur som helst, här sitter jag nu, och ja... Jag känner mig tacksam över hjälpen jag får, och glad över att jag faktsikt har åstakommit något i dag. Det kanske finns hopp för mig med! I morgon är det dags för min 3:e visit på Affektiva på 3 veckor - Det känns som om jag äntligen kommer att få rätt vård också, mer skräddarsydd för mig....Tänk ändå, om ett par månader kanske jag kan börja leva lite? Jag har bestämt mig för att nu FAN får det vara slut på eländet - och med ny bostad och de möjligheter som hänger i hop med boendet, och rätt vård - då har jag ju faktist alla förutsättningar för att lyckas.

Jag vill vakna i ett annat liv

2008-11-10T19:48:00.001+01:00

Igår var jag autistisk och bedövad, idag är jag autistisk med en jävla massa ångest och oro, i en bedövad kropp. Hu vilken dag. Ilsk, trög, okoncentrerad, handlingsförlamad och så jävla orolig. Tårarna bränner bakom ögonlocken, klumpen i halsen och tyngden i magen. Alla känslorna är inlåsta i mig, djupt innuti, nyckeln bortkastad. Jag orkar inte med mig själv, jag orkar inte med mitt liv, jag orkar inte med att försöka ta mig ur det här. Jag vill bara blunda och vakna någon annanstans, i ett annat liv.

Stiltje

2008-11-09T12:45:00.005+01:00

Det är helt tyst i mitt huvud, för ovanlighetens skull. Lite väl tyst, börjar jag känna. Det är Seroquel som har tystat mig, på gott och ont. Det är skönt, men konstigt. Det är nödvändigt för tillfället. Jag klarar inte av något annat just nu. All stress och oro är borta. Jag är borta, för det här är inte jag. Jag vet inte vem jag är. Det enda jag vill göra är att sova, eller ligga å soffan och titta på film, problemet är att jag somnar och sen inte minns det jag har sett. Detta är inte att leva, detta är kemisk lobotomi. Att bara existera, knappt orka röra sig, och inga drömmar, planer, ideér eller längtan bort. Det här tilståndet är ingenting, det är tomt och långtråkigt. Detta är inte jag. Jag känner mig autistisk, avskärmad och dämpad. Det känns inte nödvändigt att öppna munnen för att prata, och jag har svårt att hitta ord och ge svar på tilltal då telefonen ringer. Jag känner ingen lust, inget engagemang eller intresse för de saker som vanligtvis får mig att brinna. Jag är min värsta mardröm, motsatsen mot mitt riktiga jag, och det är skönt, den här mardrömen stannar jag i ettt litet tag, tills jag orkar med mig själv igen.

Boknörd?

2008-11-08T12:08:00.001+01:00

Ompysslad

2008-11-06T09:36:00.003+01:00

Tänk vad allting ändrar sig på en dag. Mindre än en dag. Jag vaknade av att telefonen ringde, och det var Emma, min kontaktperson från Socialtjänsten. Hon undrade om jag hade möjlighet att leta fram 3 olika flyttföretag på nätet och be dem om offerter på vad det skulle kosta att flytta mitt bohag...Alltså, de bär alla lådor och tunga saker, och transporterar det. De gör hela jobbet! Jag blev sååå himla glad! Guud vilken lättnad! För jag visste inte hur det skulle gå till. Emma skulle även ta reda på om jag kunde få hjälp med att slänga skräp (närmsta soptipp finns ca 4 milhärifrån) och eventuellt ska boendestödet komma lite oftare än nu då de kommer varannan vecka - det är så synd, för det var jag som sa att jag inte vill att de ska komma oftare..... Så undrade hon om jag beställt tid hos tandläkaren än...Hm, neeeej, och jag har en kindtand som är som ett tomt skal efter att fyllningen lossat, och det gör rejält ont och det har jag gått med sen i augusti......Jag har fått klarttecken på att soc står för kostnaden, men ändå kan jag inte komma till skott med att beställa tid. Samma gäller med optikern....Hu, jag behöver verkligen någon som står med en piska över mig och tjatar....för att få något gjort.....Emma undrade om jag ville att hon kontaktadeSocialtjänsten i Hässelby redan nu, så att jag kan få fortsatt boendestöd - Puh, skönt tycker jag...Jag har så svårt för att ta den första kontakten med myndigheter och sånt....I alla fall, jag måste säga att jag är positivt förvånad...Helt plötsligt känner jag mig väldigt 'ompysslad', jag har aldrig fått sån här hjälp förut. Inte trodde jag att man kunde få den här hjälpen i kalla Sverige, inte utan att känna sig överkörd i alla fall. Jag fixar det här!

Lite sortering vid kvällens slut

2008-11-05T22:30:00.005+01:00

Nu är datorn frisk igen, och bara jag som är sjuk, förutom sjuk i huvudet så känns det också som om jag håller på att bli rejält förkyld. Här sitter jag, lullig av en dubbeldos Seroquel och en dubbeldos Theralen.Jag är glad att den här dagen snart är över, men, jag inser ju att det är jag som är den största orsaken till kaoset som uppstår utanpå och innuti, jag blir så uppvarvad att inget fungerar. Jag måste behålla lugnet till alla pris. Jag MÅSTE stanna kvar på jorden om de närmsta månaderna ska bli uthärdiga, och om jag inte vill gå in i väggen helt och hållet igen. Just nu är jag väldigt glad att jag ringde Affektivt centrum i dag, när jag mådde som dåligast, och jag är så jäkla glad att läkaren sa till mig att komma dit i morgon. Helt jävla ofattbart egentligen, med tanke på hur låååååång tid det har tagit för mig att få vård, och vilket grymt KRÅNGEL det har varit...
Jag har naturligtvis inget att säga som vanligt, detta inlägg är bara ett försök för mig att sortera alla vilda tankar och känslor så här vid dagens slut, medicinerad så att det läcker ut genom örenen, lite tankar till Cat Powers i högtalarna.Känns faktist inte...helt fel....

att havrera

2008-11-05T16:29:00.003+01:00

Jag klarar inte detta. Livet. Två månader tills jag ska flytta och jag är en studsande hård gummiboll av stress och panik. Jag är så uppe i varv, att jag inte kan koncentrera mig, vet inte i vilken ände jag ska börja, jag kan inte äta, sova eller tänka.dagen började med att datorn blev sjuk, som jag skrev om i mitt förra inlägg, det upptog hela förmiddagen - svordomar, hysteriska gråtattacker, sparkar i väggen, telefonsamtal, etc etc etc. Inget gjorde saken bättre såklart. Hundpromenad, jag släpade stackars vovven runt, hon fick knappt chansen att kissa, jag hade så bråttom. Sen dags för skjulet då. Skräp, skit, värdefulla saker, skräp, ved och ännu mera skit. Skräp överallt. vart börjar man? Vart slänger jag sakerna? Lyckades lasta ur en del ved, för att göra plats för skräpert. Som jag inte vet vad jag ska göra med. Typ 50kg tunga dyblöta gamla mögliga mattor som jag inte ens kan lyfta, blöta tidningar i blöta kartonget och annat intressant. Så jag höll på så där tills 15-tiden, då det började bli mörkt. Åstakom jag något? Nej, jag flyttade bara runt skräpet en smula. Ställde ut moppen, som jag fotade för att jag skulle kunna lägga ut en annons på blocket då den måste säljas. denna planen gick tyvärr i stöpet då jag inte kan öppna bildfilen på datorn, där allt är SVART och det inte går att se vad man pekar på. Ha ha. Ringde ett hysteriskt samtal till min psykiater på St. Görnas, förklarade läget - och tack gode gud - jag ska komma in i morgon eftermiddag. Jag tror att hon insåg vilket tillstånd jag befinner mig i just nu. Men nu tänker min förvirrade hjärna ; 'men oj det tar ju hela dan att åka dit och det hinner jag ju inte för jag måste ju röja, packa, städa, arrangera, fixa datorn'....Logik när den är som finast. Så här sitter jag nu framför min sjuka dator och inser att jag har glömt att äta något, att jag har glömt att ringa socialsekreteraren och att jag visst håller på att bli sjuk, huvudvärk, halsont och feber, men vem fan hinner att bli sjuk? Hypo, jag? HJÄLP!!!!!!!!!!!!!!!

Sjuk dator

2008-11-05T16:23:00.002+01:00

Min dator är sjuk. Det har blivit något fel på inställningarna under färgscheman, som gör att allt som var vitt i Windows/Webläsaren, nu är svart. Jag kan inte lägga upp några filer, öppna filer, eller göra något alls förutom att läsa email, och skriva inlägg (utan bilder). Jag får gissa vart knapparna sitter, gissa mig till vart avstängningsknappar etc sitter. Oerhört frustrerande, jag vill slänga ut datorhelvetet genom fönstret. Detta gör mig helt jävla VANSINNIG, och jag har försökt allt för att rätta till problemet. Det enda som återstår är att ladda om Windows, men jag har såklart ingen kopia på XP. Och jag klarar mig inte utan dator just nu. Jag vet inte heller hur man laddar om windows utan att ta bort alla filer och drivrutiner. Buhu......................

Brev från psykiatern

2008-11-05T16:18:00.003+01:00

Idag kom ett brev från min psykiater:

'Bästa Skogshuldran!

Jag har fått svar från tillverkaren av Lamictal och det finns några enstaka rapporter, där patienter har fått håravfall i samband med Lamictal-behandling.'

Mer står det inte. Råttgift, som jag aldrig kommer att ta igen.

Jag vill va en liten snigel

2008-11-04T09:13:00.005+01:00

Jag har avstått från att skriva här på bloggen, för det enda som existerar i min hjärna är FLYTT. Detta blir min 3:e flytt på 2,5 år, och vid varje flytt har jag blivit helt sönderstressad och skvatt galen, med en svårt utmattningsdepression till följd. Att flytta är det absolut värsta jag vet, mitt hem är så viktigt för mig, just för att resten av mitt liv är så kaotiskt och ostrukturerat och stressen av att bryta upp gör mig tokig. Jag måste fixa ALLT på en gång. Jag klarar inte av tanken på att allt inte är färdigt. En av mina återkommande mardrömmar är att jag packar, packar och packar, men inget får plats. Jag har alltid önskat att jag var en liten snigel, som bar med mig mitt hus vart jag än går. Ett av de teman jag arbetat mycket med i min konst är husvagnen. Jag älskar ideén om att ha en husvagn, ett hem som följer mig vart jag än flyttar. Min terapeut har en jäkla massa teorier om just detta. Nu hör ju till saken att jag denna gång inte har någon som kan hjälpa till, jag känner mig helt utlämnad. Det blir första gången som jag måste klara detta helt själv, och utan mina vänner benz.

Jag har fått en lägenhet!

2008-11-02T22:00:00.005+01:00

Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet!Jag har fått en lägenhet! Jag har fått en lägenhet!

Jag fattar inte att det är sant, men den 1:a januari flyttar jag till en lägenhet, i Stockholmsstad, några minuter från närmsta t-banestation... Lite skillnad mot att bo här ute i bushen, nu kanske jag kan ha ett socialliv, och kanske börja plugga! Jag kanske kan ha ett liv, helt enkelt! Hurra, hurra, hurra vad jag är glad! Det var verkligen dags för något positivt i mitt liv. Jag är väldigt, väldigt glad. (Ok, och stressad, och galen, men det skiter jag i)....

Lugnet före Stormen

2008-10-31T17:49:00.002+01:00

Ute stormar det så att det visslar i väggarna och ljuset blinkar med jämna mellanrum. Jag älskar storm, jag vet inte vad det är, jag förvandlas till någon slags stenåldersmänniska som sitter inne i grottan vid en sprakande brasa och bara myser. Måste tillägga att jag inte är sugen på strömavbrott i kväll, jag planerar en helkväll med ett gäng illegalt nedladdade filmfiler...
I dag har varit något av en ickedag. Jag är fortfarande väldigt lugn, men har inget initiativ till att göra något alls. Inte ledsen, men inte glad. Nere, definitivt. Tillsaken tillhör att jag fick en mejl i morse, från en gammal 'normal' kompis som bor inne i stan med man och 2 barn, och de ska ha fest i morgon. Den här vännen känner till min diagnos, och hon vet att jag inte orkar särskilt mycket. Jag svarade och förklarade att jag järttegärna skulle vilja komma, men att jag precis börjat med en ny medicin som gör mig väldigt trött, och att jag inte vågar dricka alkohol (jag är en sån som intte kan vara i ett gäng berusade människor utan att själv dricka, så att vara nykter är inget alternativ...). Dessutom tar det ca 4 timmar för mig att ta mig fram och tillbaka från stan, nästan 6 timmar om jag räknar med 20 minuterspromenaden till bussen, och om jag tar sista bussen som åker till varenda liten hållplats på öarna. För att jag ska ge mig i väg in till stan ett par timmar krävs väldigt mycket energi och motivation. Som jag inte har.
Hursomhelst, jag skriver det, och får ytterligare en mejl där hon skriver att hon 'tycker att jag kan komma i alla fall, en liten stund, och jag behöver ju inte dricka'...Jag blir så trött på det här, att behöva förklara om och om igen, att man inte orkar, att man faktist är sjuk, och jag förklarar och jag förklarar tills jag blir blå i ansiktet, men folk kan inte ta in det verkar det som. Det slutar alltid med att jag sitter och har ångest och dåligt samvete, för att jag inte hänger på. Det är så här jag förlorar vänner, för de kan inte förstå. Jag tror att de tror att jag är inbillningsjuk, och lat. Det slutar med att jag slutar ringa, eller svara, för jag orkar fan inte skrika i ansiktet på folk att 'jag är sjuk, hallå!!' De fattar inte! Det är ju helt uppenbart att om man led av en fysisk åkomma så skulle man inte behöva sitta och förklara varför man inte kan ha ett socialliv som friska människor.

Undrens tid

2008-10-30T19:15:00.008+01:00

Undrens tid är inte förbi. Som jag skrev tidigare i dag, har det hänt något med mig sen jag började ta Seroquel. I dag har jag varit ute och fotograferat - något som är väldigt viktigt för mig, men som jag helt har tappat lusten för det senaste året. Tidigare var jag ute nästan varje dag, med kameran. Hur som helst, vad roligt det var! Kan inte låta bli att lägga upp några av fotona här. Jag vet inte hur många gånger jag har fotat det där trädet, jag älskar det verkligen, får inte nog av det trots att jag ser det flera gånger varje dag. Fotona är inte 'photoshoppade' utan jag har lekt lite med kameran.

Ett lugn sänker sig

2008-10-30T10:16:00.002+01:00

Jag sov 9 timmar i natt, och skulle ha velat sova mer men med en vovve stående på magen, våta pussar och brottningsmatch från ovan nända vovve var det lite svårt. Jag är förbluffad - ca 1 timma efter att jag tog min första seroquel infann sig ette LUGN som jag bara känner vid självmedicinering av cannabis eller bens. Fast annorlunda, inte stenad, bara lugn. Trött, väldigt trött såklart, men efter att ha varit konstant uppvarvad i flera år så känns det som en befrielse. Det känns ovanligt, jag känner mig 'nästan glad' i dag. Jag var t o m sugen på att ta med kameran ut att fota, leka lite med morgondimman och kameran - det var så länge sedan jag kände den lusten...

Seroquel i kväll

2008-10-29T23:00:00.003+01:00

Jag känner mig kluven. var på St Görans idag för mitt första besök på affektivt Centrum - nervös - bra psykiater, ung, kvinna. Mycket frågor, det kändes som något slags förhör, och jag har svårt för det. Men, inser att jag kommer få den absolut bästa vården där, det var en stor skillnad från min lokala psyk mottagning. Hon sa att hon var orolig för mig, mitt mående, eller icke-mående eller vad man nu ska kalla det, men förklarade att det kommer ta tid att utreda mig. Psykiatern föreslog att jag skulle börja med Zyprexa, men jag totalvägrade. Aldrig att jag tar något som ger ökad aptit och garanterad viktökning, jag behöver bara titta på mat för att gå upp i vikt. Efter övertalning gick jag med på att prova Seroquel, i alla fall till de kan fastställa en mer specifik diagnos. Viktökning är också en vanlig biverkning av Seroquel, plus en radda av andra otäckheter. Det känns hårt, Seroquel, anitpsykotika, neuroleptika. Medicin för galningar och schitzofrena, inte är väl jag sån? Det är som om jag först nu inser situationens allvar. Tvivlar nu på att jag är bipolär, att jag kanske faktist inbillar mig alltihopa och att mitt mående bara är en del av min personlighet. Det går dock inte att förneka att mitt mående är sämre än någonsin, och jag har nästan gett upp. Jag ger ännu en gång mitt hopp till ännu en medicin, som ett mirakel ska den förändra och förbättra mitt liv. Tyvärr måste jag stanna kvar på Lamictal tills jag är mer stabil, så de kan se vad som är vad, biverkningar och eventuella förbättringar. Varje gång jag tar Lamictal känns det som att äta gift, som förstör mig. Huden, håret, naglarna (ytligheter, jag vet, men jag är en fåfäng varelse) och som har suddat ut varje liten kreativ idé i mig. Jag tog min första Seroquel för ett par timmar sedan, snabbt kände jag mig lugnare, och tröttare. Vilket är ganska skönt, när man är konstant uppvarvad...

Otäck läsning

2008-10-28T09:36:00.004+01:00

Jag måste bara skriva lite om det jag läst i Bipoläroboken. Jag tycker personligen att det är 'otäckt' att som bipolär läsa om bipolär sjukdom, särskilt när det är skriven för klinikern och inte patienten. Inget skölnmålande eller förskönande. Ta t ex det faktum att bipolär sjukdom faktist inte 'försvinner', som jag själv fortfarande har svårt att förstå. Den höga dödligheten; 25 - 50% gör självmordsförsök och10-20% begår fullbordad suicid. Det finns också att läsa att hos bipolära är tumörsjukdomar och hjärt och kärlsjukdomar överrepresenterade. Den 'hälsorelaterade livskvaliteten' hos bipolära är otroligt mycket sämre i jämfölerelse med den övriga befolkningen - ja allt detta är skrämmande läsning.

Bipoläroboken

2008-10-27T17:40:00.003+01:00

Jag har precis sträckläst den omarbetade nyutgåvan av Lars Häggströms 'Bipoläroboken' som jag tippsades om av Olivia. Vädligt intressant men dock otäck läsning om det senaste när det gäller bipolär sjukdom och jag rekommenderar alla bippos att läsa den. Jag har nybesök på Affektivt Centrum på onsdag, och det är alltid nervöst att träffa en ny läkare - jag tror alltid att de inte ska ta mig på allvar (inte så konstigt då det tog mig nästan 20 år att få diagnosen bipolär) och det känns alltid bäst att vara påläst, särskilt när det gäller medicinering. Boken går att beställa gratis genom att skicka en email med namn och address till info@janssen-cilag.se.

Att inte få vara med

2008-10-27T14:09:00.004+01:00

Fick i dag ännu ett svar på en av de 100tals intresseanmälningar jag gjort i min sökan efter bostad:

Vi har tagit emot din intresseanmälan. Vi måste dessvärre meddela att vi inte kan godkänna den just nu på grund av att du inte uppfyller våra antagningskriterier då du har betalningsanmärkningar. Du är välkommen tillbaka när betalningsanmärkningarna är borta och du kan visa en tillräcklig taxerad inkomst tillsammans med aktuella intyg på sysselsättning och inkomster som räcker till familjeförsörjningen.

Med vänlig hälsning AB Botkyrkabyggen

Ur askan i elden.

2008-10-27T12:14:00.003+01:00

Tillbaka i mitt lilla helvete efter ett besök i det förflutna. Helgen var jobbig, på alla sätt och vis. Jobbigast av allt är nog ändå att komma tillbaka till en plats där man bor men inte vill vara. Jag har alltid älskat att komma hem, men som läget är nu vill jag bara bort till något som inte existerar. Jag är helt tom i skallen och kroppen är som bedövad av trötthet. Knaprade mig igenom en hel massa Sobril, och det känns. Nu är de slut, vilket känns ännu mer. Jag är slut, och jag orkar inte att skriva.

Tillbaka i det förflutna

2008-10-25T11:20:00.002+02:00

Då sitter jag helt plötsligt här i mitt gamla föräldrahem, och sover i mitt gamla rum. Genast förflyttas jag tillbaka till den där hemska tiden, genast är jag den feta och den fula. Mat, mat mat till tröst. Mamma är en olycklig, överkörd och förstörd varelse. Pappa är elak, förstörd av sömnlöshet och stress. Jag ser mig själv i dem båda, och jag vet bara en sak, jag vill inte bli som dem. Allt är bättre än det. Så fort pappa lämnar rummet börjar mamma sin klagovisa, hon vill skiljas, pappa är så hemsk, han har sårat henne så. Jag vill inte höra, jag orkar inte höra och jag orkar inte ta sidor. Jag säger som alltid: skilj dig, skaffa dig ett liv. Mamma svarar som alltid: hon är så rädd för att bli ensam, och hon klarar ingenting och hon kommer ändå att dö snart. Jag orkar inte höra och jag kan inte hjälpa. Jag går ut, jag går och går runt sjön, som jag alltid har gjort. Och jag äter.

Mitt i natten

2008-10-24T04:20:00.002+02:00

Klockan är 04.20 och jag har varit uppe sen 2 tiden då jag gav upp mina försök att sova. Jag kunde inte alls slappna av, huvudet surrade av listor med allt som jag inte fick glömma och tankar på min lilla mormor.. Usch vad trött jag blir på mig själv, detta kommer att bli en svår dag och jag är inte rolig när jag inte har sovit. Känner mig utmattad, stirrig, och förbaskat jävla stressad. Skör. Jag ska i alla fall få skjuss till T-Centralen av den enda vettiga grannen härute, vilket underlätta då vovven ska med, jag vet att hon har skåpet fullt av sobril etc och jag ska fråga om jag inte kan få ett par stycken, för jag tror verkligen inte att jag klarar av i dag annars.

Stressbomb

2008-10-23T19:55:00.002+02:00

Idag blir det bara några fjuttiga rader då jag är en stressbomb. Jag måste gå upp 04.00 i morgon bitti - mitt i natten ju - för att ta tåget till Västergötland och mormors begravning. Stressmage hela dagen, tog min dos theralen tidigt plus ett par propavan för att vara på den säkra sidan, men jag kan knappt sitta still. Åh bens, var är du när jag behöver dig? Det ska trots allt bli väldigt kul att få täffa mina underbara systerdotter och brorsdöttrar igen, och även mina syskon. Föräldrarna är en helt annan historia! Jag lär återkomma till det ämnet om jag överlever helgen. Kram till alla er bippare därute! Jag blir lika glad och förvånad varje gång det dyker upp en kommentar, jag tycker verkligen att det är kanonbra att vi är så många som bloggar!

Dagen som Gud Glömde

2008-10-22T21:29:00.003+02:00

I dag var dagen som gud glömde. Inte för att jag är troende, men jag vill ialla fall glömma den här dagen. Vaknade som sagt med dunderångest över allt i mitt lilla liv, släpade i väg mig på hundpromenaden, satt sen och surade framför datorn och försökte motivera mig för att göra något konstruktivt som t ex lunch (skippade frukost då skåpen var tomma) då det knackade på dörren och oops, där stod min boestödjare och jag hade så klart helt glömt bort att hon skulle komma i dag. Och jag var INTE på HUMÖR. Kan man milt sagt säga. Hur som helst, jag hade som sagt helt rent i skåpen och de fjuttiga kronorna som försörjningsstödet består av kom igår, så vi åkte i väg till Bromma för att stor handla till extrapris. Vilket kändes lyxigt för en lus som mig som vanligen måste släpa allt på bussen eller skootern. So far so good. Då jag inte hade ätit en enda smula kände jag mig väldigt yr och konstig, jag har lågt blodtryck och om jag inte äter så sjunker blodsockret och jag förvandlas till en högst otrevlig individ. hur som helst, vi kör hemmåt och helt plötsligt blir jag så jävla åksjuk (har jag inte varit på år) och illamående, jag trodde att jag skulle dö. Vi var tvugna att stanna bilen med jämna mellanrum så att jag kunde spy. Det kom t.o.m en liten skvätt kräks i den finfina kommunbilen...Hm, jaja så där höll det på hela vägen hem till Munsö - jag hängde ut genom det öppna fönstret och kippade efter luft och försökte att inte spy. Väl hemma var jag tvungen att kasta mig ut med en nödig vovve, sen pajjade min relativt nya mobiltelefon, och sen fungerade inte spisen när jag äntligen skulle laga mat. Så då sket jag i allt. Nu har jag suttit framför tv'n och svurit, muttrat å grinat ett par timmar. Fy 17 vad jag skulle vilja ett paket xanor nu, usch vad jag känner mig eländig. Och jag kan inte ringa någon, för jag har inga nummer för de fanns på mobilen. Stackars lilla mig!

Remiss

2008-10-22T12:17:00.005+02:00

Åter igen vaknar jag ur dvalan med en molande ångest och total apati inför dagen. Hur orka ut med hunden? Hur orka åka och handla? Hur orka ta tåget på fredag för att åka ner till Västergötland på mormors begravning? Hur orka åka tåget med en livrädd hund? Hur orka träffa alla släktingar som jag inte träffat på 10-15 år? Hur orka förklara att nej jag har ingen man, barn eller jobb? Huga. Tidigare har jag klarat likande tillfällen med hjälp av stora doser bensodiazepam. Numera är jag en duktig flicka och utan någon kemisk krycka.

I dag fick jag äntligen min kallelse till Affektivt Centrum på St Görans.Detta är en långdragen och en smula underlig historia då jag först fick en remiss dit i våras i samband med att min psykiater diagnostiserade mig som bipolär, men då väntetiden var så lång (enligt min läkare) tyckte han att jag skulle få bättre vård hos honom. Läkaren sa för övrigt att Affektivt centrum inte fungerade särskilt bra. Jag mådde så pass dåligt att jag inte orkade argumentera för att få specialistvård. Min läkare var förövrigt en väldigt underlig person, i början avskydde jag honom och ville byta till en annan psykiater. Om jag ska beskriva honom så är han en humorbefriad kopia av Dr Gregory House, och en väldigt slemmig sådan. Jag kände mig ofta väldigt obekväm, då han gärna ville hålla mig i handen aldeles för länge, och var väldigt närgången både i konversationen och en sådan person som alltid kom förnära, jag var alltid tvungen att ta ett steg eller två tillbaka för jag tyckte han inkräktade på mitt personliga utrymme..... Jag måste tillägga att jag kan vara ganska manipulativ, och jag kände att det var jag som 'styrde' och jag fick honom att skriva ut stora mängder bens, bland annat. När läkaren i fråga slutade på mottagningen hade vi en väldigt underligt möte/avsked då han kastade sig över mig och kramade mig. Jag blev så totalt överaskad, och drog mig undan och han började muttra något om att 'jag vet att man inte får göra så här med sin patient men jag kan inte låta bli och vi måste hålla kontakten'....Hela situationen var fruktansvärt obekväm, det kändes verkligen som om han hade överskridit en väldigt viktig gräns. När jag för ett par veckor sedan träffade min nya psykiater var det första hon frågade mig 'hur kommer det sig att du inte vill få en remiss till Affektivt Centrum' ? Prata om att jag blev paff och jag förklarade vad den förre läkaren sagt. Hon var minst sagt förvånad över detta, skrev en remiss och nu har jag som sagt tid den 29:e. Alltså inte flera månaders väntetid, utan bara ett par veckor. Ja, läkarsläktet upphör aldrig att förvåna mig och jag vet inte vad jag ska tro.

Att inte orka

2008-10-21T11:12:00.003+02:00

I dag orkar jag inte finnas. Andas, duscha, klä på mig eller tänka. Jag skulle ha åkt in till Söder för terapi, men det går inte i dag. Jag orkar inte göra mig presentabel efter två dagar i myskläder som jag även har sovit i. Jag orkar inte gå 20 minuter för att komma till busshållplatsen och jag orkar inte åka buss och tunnelbana i 1,5 timmar, för att sitta och gråta i 45 minuter hos terapeuten, och säga samma saker som jag säger varje gång. Jag tror inte att jag är mottaglig för terapi just nu. Jag vet inte hur jag ska få den här dagen att gå. Det finns inget jag vill eller orka göra, och utbudet är inte direkt stort. Jag VET att jag skulle ha mått bättre om jag gått på terapin, men ändå orkar jag inte. Jag är väldigt bra på att motarbeta mig själv. Idag avskyr jag mig själv mer än någonsin, jag kan inte se en lösning på problemet som är jag. Äcklet över mig själv, över denna besatthet över mitt eget mående. Jag är numera bara en diagnos, jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen och jag har glömt bort hur man lever. Jag, som i grunden är en ganska positiv människa, har gett upp.

Akutångest men kul?

2008-10-20T00:51:00.005+02:00

Klockan är 01.07 och jag ramlade just genom dörren, helvetes jävlar en av mina prataglada grannar ringde, å bjöd mig ner på vin å hundbus - jag avböjde snällt då jag redan led av vinångest - men här är jag nu, 4 flaskor vin senare, åh, aj aj jag tog min theralen först nu så jag kommer inte att sova - och jag har berättat aldeles för mycket om mig själv....saken är att kvinnan i fråga själv lider av och är medicinerad för depression - och jag har sagt aldeles för mycket , fan jag får sån ångest - jag berättade t o m att jag låg på akutpsyk i somras etc...fan, den här kvinnan är bästa vän/svägerska med min hyresvärd, hm...vi han i alla fall spela 'buzz' på playstation innan jag tappade taget helt - hey what am i at????? kul var det i alla fall.

Detta kalla land - Söndagsångest

2008-10-19T13:01:00.003+02:00

Då var det söndag och dags för en dos ångestonani. Vaknade som ett litet åskmoln, butter, sur och med vansinniga tankar. Smög mig ut genom huset och genade in i skogen men vovven, jag kände bara att jag inte orkade träffa på någon pratglad granne. Sen klippte jag ner två syrenbuskar som jag inte alls ville klippa ner men hyresvärden har hotat att ta fram motorsågen så jag tänkte försöka klippa ner buskarna utan att ta bort alltför mycket. Det är underligt, många av människorna som är födda ute på landet visar ofta ett rent hat för naturen, allt ska klippas ner, skövlas eller skjutas. Jag förstår inte varför de bor på landet. Så tittade jag in på Facebook, och det skulle jag inte ha gjort. I mitt tidigare liv (tills för två år sedan) bodde jag i Dublin, där hade jag ett liv, stort kontaktnät inom konstvärlden, många vänner, ett fantastiskt socialliv (sprang på vernisage minst en gång i veckan), underbara grannar (jag samlade på gamla skröpliga damer) och jobb. Utställningar. Ja, ett liv alltså. Tillbaka till Facebook. Idag kunde jag läsa och se bilder från min vänners liv. Konstföreningar och kollektiv som de startar, utställningar och fantastiska ateljéer har de. Det var verkligen en kalldusch, vad fan tänkte jag när jag flyttade tillbaka till Sverige? Hur kunde jag ge upp allt, och för vad? Hur dum får man vara egentligen? Och så kommer ilskan. Ilskan över den här jävla sjukdomen som har förstört så mycket för mig. I stället för att utvecklas och gå frammåt i livet går jag hela tiden bakåt. Ok, det sista året i Dublin led jag av en helvetesdepression som gjorde att jag inte klarade av något socialt umgänge, men ändå, jag hade ett skyddsnät och goda vänner fanns överallt, det var bara att gå utanför dörren, hoppa på cykeln och 5 minuter senare knacka på någons dörr för a cup of tea och en joint. I Irland behöver man inte ringa och bestämma tid en vecka innan man ska hälsa på någon, där är man alltid välkommen in. Inte så i detta kalla land.

En hyllning till min hund

2008-10-18T17:55:00.005+02:00

Tom på tankar men full av bakfylleångest har jag inget att till lägga. Så, en hyllning till min kära vovve Alma, sparkad, slagen och skrämd kom hon till mig. Nu är hon min käraste kompanjion och min livslina som har räddat mig från mig själv många gånger. Det betyder så mycket för mig att ha fått se henne förvandlas från ett magert, ynkligt och skakande vrak som var rädd för sin egen skugga, till en ung 'vovva' full av bus, nyfikenhet och ömhet.

Fniss åt Kungen & Försäkringskassan

2008-10-17T16:45:00.009+02:00

Jag sitter här och småskrattar åt några av dagens nyheter, för det första är jag jävligt glad över Kerstins Ekmans uttalande angående (kung) Carl Gustafs inlägg i vargdebatten; i Aftonbladet undrar Kerstin Ekman om kungen var full när han sa att den svenska vargstammen bör skutas av "innan de tar över". 'Frågan är om vår kung inte hade tagit sig ett par klämtare i förväg, så oartikulerat och oövertänkt som han yttrade sig i rovdjursfrågan', säger Ekman. Ja det kan man ju undra. Hon fortsätter: 'I gammal kunglig tradition drivs bytet fram mot jägarkedjan och jakten blir för skyttarnas del reducerad till att vänta – och skjuta. Sedan blir det i bästa fall grankvist i mössan och – som kungen sa i går – en trevlig middag'. Personligen tycker jag att det är självklart att de stora svenska (nästan utrotade) rovdjuren ska få finnas kvar i våra skogar. Jägarna är bara rädda för att bli av med sitt lilla nöje. De har fan ingen rätt att skjuta vare sig varg, lo eller björn, så heja Kerstin Ekman och avskaffa kungahuset.

I dagens nyheter finns också att läsa att Försäkringskassan har JO-anmälts.Över 500 anmälningar om långsam och otydlig handläggning hos Försäkringskassan har sedan årsskiftet landat hos JO. Nu har JO beslutat granska kassan. Det är bland annat från LO-TCO Rättskydd som har anmält FK och det handlar om långsam och otydlig handläggning. Dessutom är det näst intill omöjligt att få kontakt med Försäkringskassans handläggare.

Så här skriver Jusektidningen:
"I sin JO-anmälan pekar LO-TCO Rättsskydd på en rad exempel där Försäkringskassan gör sig skyldig till vad man menar är en häpnadsväckande nonchalans mot de försäkrade och brott mot lagen.

– Det rör sig inte om enstaka misstag eller förbiseenden, utan om ett systematiskt och medvetet åsidosättande av grundläggande bestämmelser i förvaltningslagen. Försäkringskassans organisation tycks bygga på att den försäkrade inte ska kunna komma i kontakt med handläggaren eller föredraganden, säger Claes Jansson, chef för enheten för försäkringsrätt på LO-TCO:s rättsskydd.

”Förvaltningslagen säger att det ska vara möjligt för enskilda att kontakta myndigheten på ett enkelt sätt. I praktiken är detta omöjligt. Den försäkrade får inte reda på vem det är som handlägger hans eller hennes ärende. Faxnummer och e-postadresser sätts inte ut på kassans brev, ett beslut som tagits på chefsnivå,” skriver LO-TCO Rättsskydd i sin anmälan."
Skandalöst, tycker jag.
Läs mer här.
Å så vad det ju PapaDee som nu framträder i kvällstidningarna för att alla ska förstå att han är OSKYLDIG till att ha misshandlat sin fru. Papa Dee säger att 'Nu i efterhand inser jag att det polisen ser är en svart snubbe med blod på sina händer'. Det tvivlar jag inte på men jag har däremot väldigt svårt att tro på att Papa Dees fru, som hon själv hävdar 'fick panikångest och slog sig själv med ett blockljus i huvudet' .

Ryck upp dig!

2008-10-17T13:25:00.002+02:00

Bippoqueer uppmande oss att skicka in förslag på det värsta man kan säga till någon som är deprimerad. Något som gör mig galen är när folk säger ' Ryck upp dig!' när man är så nere att man bara vill dö och detta har bippoqueer nu illustrerat men en av sina underbara scrapbook flyers eller vad man nu ska kalla dem, Tack bippoqueer, du är bäst!

Snabba svängar

2008-10-16T13:35:00.004+02:00

De senaste dagarna har jag sovit. 11 timmar i natt, vilket är otroligt för mig som brukar sova max 6-7 timmar. Jag är helt däckad, sänkt. Underligt nog verkar depressionen ha krypit tillbaka till sitt hål, för nu i alla fall. Det svänger rejält när det gäller mig, min diagnos är 'rapid cycling' och jag inser mer och mer att det verkligen stämmer. Det är fruktansvärt jobbigt att aldrig veta hur man ska må, det kan svänga på ett par timmar, ibland dagar, veckar och månader. Avsaknaden av kontroll ger ångest. Stabilitet är något som bara kommer på ett kort besök, aldrig något som slår sig ner och stannar kvar.
Igår kom boendestödet på hit, och även min kontaktperson på Socialtjänsten. Det är svårt att ta emot deras hjälp, det är som ett erkännande av mitt misslyckade liv. Det tar emot att ta emot hjälpen som finns. Vi diskuterade hur de kunde hjälpa mig och förutom att hjälpa mig med posten/räkningarna så ska boendestödet hänga med mig och handla en gång i månaden vilket betyder att vi kan åka till någon av de stora 'billighetskedjorna' som jag annars inte kan ta mig till då jag inte har bil och bor ute i ödemarken. Det betyder att jag kan handla större paket av allt och det kommer att bli billigare. Det känns bra, att handla är något som har blivit svårt för mig, särskilt då jag mår som sämst, det är ju ett sånt stort projekt när man bor så här.
Vi pratade även om mitt boende och alla var överens att det är ohållbart för mig. Jag ska försöka söka förtur hos Stockholmsstads Bostadsförmedling, och även om chansen att jag ska få något är minimal så måste jag försöka. Jag lever på hoppet. Trots att jag har alla kriteria för förtur så är det i stort sett omöjligt, för att få förtur i Stockholms stad så krävs i stort sett att man lever under dödshot, särskilt om man söker i en annan kommun än hemkommunen. I min kommun finns inga lägenheter. Känslan av maktlöshet öever min bostadssituation är förgörande. Jag klättrar på väggarna, jag står inte ut. jag vill inte vara här, numera avskyr jag varenda grässtrå, varenda träd och luften som jag andas. Fast i mitt vackra helvete.

Bipolar Teddy Bear

2008-10-15T12:11:00.005+02:00

Bipolar bears, also known as north-south bears or nanuq-depressive bears in the Inuit language, are a bear species native to both the Arctic and Antarctic. Bipolar bears migrate between the north and south poles so that they remain in winter conditions year-round. They likewise alternate between “high” states of mania (in the north) and “low” states of depression (in the south). Why these geographically-determined mood swings should be polar in nature has baffled conservationists and animal psychiatrists alike.

It is a common misperception that bipolar bears live only in the north, where they are often observed behaving in a wild, unpredictable manner – climbing icebergs, violently smashing inukshuks, hunting to the point of depleting fish stocks, leaping over igloos, and more than once staging a coup against the Nunavut government. Conversely, they have rarely been sighted in Antarctica, which psychiatrists attribute to depression-induced isolation; though others suggest that the lack of southern sightings is merely due to the fact that few humans live in Antarctica to observe them.

The Manic Pole
Bears living in the north tend to act in a manner suggesting elation, euphoria, irritation, and/or suspicion. They have substantial energy and can roar non-stop for hours. They develop grandiose ideas, some of which have led to recent conflicts with various human governments; for example, in 2003 several bipolar bears occupied Hans Island, tore down both the Danish and Canadian flags, drank the Danish and Canadian liquor left at the base of the flags, and refused to leave. This created an international crisis, but tensions eased when the bears went south for the summer. A further incident occurred at the North Pole in December 2005, when the bears began unwrapping Christmas presents days before they were to be delivered, and demanded that the reindeer teach them to fly. It was at this point that an international team of psychiatrists came forward and offered them medication under the pretence they were “flying pills.” Indeed, the bears were satisfied with their floating experience, though observers insisted they never left the ground.

The Depressive Pole

One severely depressed bear.

Psychiatrists in Antarctica describe bipolar bears as experiencing “sadness, guilt, isolation, loneliness, fatigue, and lack of motivation.” Wildlife biologists describe them as “hibernating.” Nonetheless, therapists have been sent in to see if they could assist the depressed animals, with little success; though on one occasion a group of nearby penguins were very relieved to let out the bitter emotional pain behind their life stories. No cause of the bears’ depression could be discerned; indeed, their more-than-adequate supply of fur and blubber tended to keep them well insulated from any disparaging remarks aimed their way. Furthermore, the bears were not forthcoming about their depression; they kept whatever was inside them well camouflaged.

Possible explanations

It has been hypothesized that bipolar bears suffer from seasonal affective disorder, though this theory does not explain why they are depressed during the southern winter but manic in the northern winter. A more popular theory is that their state of mind is diet-related: that “there is something fishy in the seal meat” common in northern areas; and that the fresh humans ingested contain large amounts of unnatural substances, resulting in infection from second-hand beer. Conversely, even researchers in the south found a diet of pure penguin meat to be “dull and demoralizing.”

Bipolar bears in popular culture

Bipolar Teddy bears have become quite popular in the southern hemisphere, where they appear cute and cuddly and happy as if nothing were wrong. However, those that have been taken to the northern hemisphere have been known to rally other stuffed animals to revolt and even eat children. On occasion, this has led to a "stuffed bear hunt" in which men with rifles have blown away the little bears to the horror of onlooking children. The stuffed bear hunt is highly controversial, though hunters insist they are merely trying to control the stuffed bipolar bear population.

Goldilocks and the Three Bipolar Bears opened the Stockholm Drama Festival in 2007. The bears became incensed when they noticed that Goldilocks had eaten all three bowls of porridge. They looked hungrily toward the braided actress, but the director convinced them to perform their dancing bear routine instead. Their wild leaps and jumps, along with their tango-quickstep-samba combo to In the Mood Swing earned them a standing ovation.

Coca-Cola uses bipolar bears in its advertising. It is apparent that they must be bipolar bears, because naturally Coke would not be so ignorant as to feature ordinary polar bears in the same habitat as penguins.

Although the Muppets' Fozzie Bear clearly shows signs of both mania and depression, he cannot be of the bipolar bear species because he illustrates both qualities in the same location (which does not mean that The Muppets is filmed on the equator). He might be a bipolar bear but is not a bipolar bear.

A virtual band called The Bipolar Bears have been number one in popular download sites such as download.com, mp3.com and independencemusic.net. The singles Rain, Rain, Rain, Take Me Away, Asphyxiated, and Big Fish have helped them gain a worldwide cult following.
Conservation status

The debate as to whether bipolar bears are endangered tends to be polarized. Conservationists on the one hand demand that they be protected, whereas conservatives on the other insist that thay cannot possibly be endangered because they never existed in the first place. The conservatives' stance resulted in a strongly worded letter from the Assembly of Bipolar Bears, to which one noted conservative (OK, just Dick Cheney) replied "if they think they exist, they're probably delusional." The bears responded that they were putting him on their endangered list. A spokeswoman for the Sierra Club made it clear that they did not consider Mr. Cheney to be endangered (except possibly at his own hands); and even if he were, they were not inclined to protect him from extinction.
The issue will be further debated at the 3478th annual Bipolar Bear Convention slated for January 14-17, 2008 on Spitsbergen Island, Norway. Several notable conservatives have been invited to a dinner-debate, appropriately themed "Survival in the Wild.
Stulet från Uncyclopedia'

Bort med dig Usling, BORT

2008-10-14T18:55:00.003+02:00

Jag har den där hemska känslan att en bottenlös depression ligger runt hörnet och lurar på mig. Igår orkade jag inte skriva något, ja jag orkade ingenting igår då jag var helt förlamad av trötthet. Fysisk trötthet som gjorde det svårt att röra sig, och när jag talade i telefonen så sluddrade orden fram i en enda tjock smörja. Den mentala tröttheten är nog värst. Jag orkar inte tänka. Då kommer ångesten krypande, det är som om den smiter in i min hjärna om jag inte aktivt motarbetar den. Samma med stress. Jag är stressad för minsta lilla sak jag måste göra, nu, i veckan, den kommande månaden och i den oändliga framtiden. Stressen och ångesten har alltså flyttat in igen, men FAN jag tänker inte släppa in den där dumma jävla depressionen, för jag orkar inte en runda till. Bort med dig usling, bort!

Bipolar with a message - Näpp. Men mångalen

2008-10-13T00:05:00.003+02:00

Min bloggbeskrivning är så fruktansvärt pinsam. Jag får rysningar av obehag varje gång jag ser det. Jag har inte något att säga, till någon. Jag måste hitta på något annat, men min hjärna är fortfarande lika tom som den var i morse. Hjärndöd men pigg som en räka, det är jag såklar nu när klockan är midnatt och så är det nästan fullmåne tillråga på allt. Tjahopp, då är det väl bara att ta fram vargkostymen (gjord av fuskpäls såklart) ur garderoben och förbereda sig för en natt av rastlös galenskap tralalah det är för väl att man inte har ett arbete att gå till på måndagsmorgnarna. Näpp. Jag måste härifrån, från galna kor, vargar som ylar i månens sken och närmare människorna.

Tomhet till frukost

2008-10-12T10:47:00.004+02:00

Vaknar utmattad. Ont i kroppen, ont i huvudet. Inga tankar bara ont i själen. Nu ljuger jag, visst har jag tankar, men jag försöker putta undan små jobbiga, dumma tankar som försöker ta sig in i mitt huvud. Solen strålar, jag vill ha spöregn så att jag kan sitta inne och kura framför en film. Stackars lilla mig. Jag hatar mig mest av allt då jag tycker synd om mig själv, det är verkligen ÄCKLIGT. Jag vill ha ursäkter för att jag inte orkar vara med i dag. men, vovven måste ut på promenad, och jag måste ta skootern för att åka nästan 3 mil till närmsta affär. Om det inte vore för att kattmaten är slut skulle jag skita i det, om det bara var jag som blev lidande. Ibland blir jag så förbaskad på mig som har omgett mig av dessa små liv, hundar, katter som håller mig kvar i verkligheten.

Klagomuren : Typsnitt

2008-10-10T14:20:00.004+02:00

Jag kan helt enkelt inte hitta ett typsnitt som jag är nöjd med. Arial har jag tröttnat på, Times är tråkigt, Georgia för runt, Lucinda grande smått, Trebuchet, Verdana och Webdings är bara fula. Mer finns det inte att välja på på blogger. Bah!

Bipolär vardag

2008-10-10T12:39:00.004+02:00

Jag önskar att jag visste hemligheten med att klara av vardagen. Hur gör 'normala' människor med heltidsjobb och familj? Hur hinner och orkar man? Vardagssysslor, som att tvätta, diska och hålla rent driver mig till vansinne. Jag skjuter upp och skjuter upp, vilket betyder att när jag äntligen lyckas samla tillräckligt med kraft för att tackla något av dessa problem så tar det mig ett par dagar att 'grovstäda', då det hinner bli så grymt smutsigt och äckligt. Sen tillkommer ju otrevliga sysslor som att t ex göra rent ugnen eller kylen - detta tycker jag är så jobbigt att det tar 6-8 månader innan jag ger mig på det, och då är det nästan omöjligt att få rent. Ett stort problem är tvätten. När jag går upp i varv kan jag tvätta maskin efter maskin, men sen klarar jag inte av att ta hand om den rena tvätten som får ligga i växande högar och som sen hinner bli smutsig och full av djurhår innan jag ens hinner tänka på att lägga undan den. Platsbrist är ett stort problem hemma hos mig. Jag tycker att hela dagarna går åt sådanna här tråkiga saker och det känns som om jag inte hinner med mig själv. Jag vill ju rita, läsa och se på filmer. Men jag hinner inte, trots att jag är sjukskriven på heltid! Jag känner mig konstant stressad över det här, och mycket av min tid går åt till att oroa mig över de här sakerna. Ska jag få besök får jag panik och måste städa i flera dagar. Jag har ju boendestöd, men de hjälper bara till med räkningar och pappersarbete, men bara för att jag inte tillåter dem att hjälpa till med något annat. Det känns för jobbigt helt enkelt, trots att jag vet att de redan har sett 'allt'. Jaha, näe nu måste jag städa då jag får besök i helgen....

The Death Test

2008-10-09T19:55:00.004+02:00

Jaha, jag ska visst inte kola vippa förrän jag är 89 bast, och inte av någon hemsk sjukdom utan av 'ålder'! Hihi detta är himla kul, jag är världens värsta hypokondriker som har sprungit hos doktorn med den ena mystiska krämpan(som jag läst om på nätet) efter den andra. Tji fick jag, bippo och massmedicinerad, självmordsbenägen, oansvarig, beroende av det mesta. Jag minns hur jag som melodramatisk tonåring var helt bombsäker på att jag inte skulle leva längre än till 25. Haha. Men, numera tänker jag på vad jag äter, promenerar flera timmar om dagen och, ja, tar HAND om mig. Men inte min själ. Och det var inga frågor om stress eller ångest i testen. Hm. Näe nu ska jag tänka POSITIVT!

According to our research, you'll be dead by

March 2059
at age 89

- probable cause -

old age

YOU DIE:

89.1 years

AVERAGE FEMALE LIFE SPAN:

77.1 years

As you can plainly see, you have more health and vitality than the average woman.

Gör ditt eget 'dödstest' här

Bipolar: OxEagleLionMan

2008-10-09T17:15:00.004+02:00

Dagens Låt:

'Bi-polar' av Ox Eagle Lion Man. Definitivt bippo.
Kolla in deras MySpace sida här

Vacker och galen eller flintis och 'frisk'

2008-10-09T11:56:00.005+02:00

'Pest eller kolera'. Medicinering eller sjukdom. Medicinering med biverkningar eller djupa depressioner och någon enstaka hypomani för att avbryta monotonin. Jag tappar håret, och inte så lite heller. Jag har märkt det ett bra tag - mitt hår är överallt, i maten, i sängen, på kläderna, i handfatet och då jag borstar mitt hår fastnar stora klumpar i borsten. Jag har försökt att ignorera det. Jag har försökt att tänka bort det och jag har försökt att tänka positivt. När jag sov över hos min kompis senast sa hon till mig efteråt 'oj vad hår du tappar, det var hår överallt'. Shit tänkte jag, jaha, jag kanske inte inbillar mig då. Härom dagen då jag duschade blen det tvärstopp i avloppet - som jag rensar regelbundet då min hund fäller i när jag tvättar henne - och när jag såg vad som fanns i avloppet skrek jag rätt ut. Mitt hår. Som alltid varit tjockt och fint. Nu finns inte så mycket kvar, och det som finns kvar är torrt och tovigt. Jag har kämpat med upptrappning av Lamictal sen i maj - och först för ett par veckor sedan var jag uppe i 'rätt dos' på 400mg. Det har varit svårt, med alla biverkningar. Efter skräckupplevelsen i duschen halverade jag dosen från 400mg till 200mg, och väntar på samtal från psykiatiern. Som inte kommer att bli glad. Min fåfänga vinner utan tvekan, det finns ingen chans att jag frivilligt stoppar i mig något som gör mig flintis, no way. Jag har stått ut med alla finmotoriska problem, jag har stått ut med att inte kunna få orgasm men inte fan står jag ut med att inte ha något hår. Enligt FASS finns inte håravfall med på listan av finfina biverkningar, men letar man på nätet så finns mängder av information om lamotrigeine/lamictal och håravfall, det finns många beskrivningar av människor som tappar håret. Enligt den amerikanska motsvarigheten till FASS drabbas 1 % av användarna av håravfall, det är väl in i helvete att man ska ha(o)turen att vara en av dem. Och de där siffrorna stämmer väl aldrig med verkligheten, de stora medicntillverkarna vill väl inte att det ska finnas några biverkningar alls. Mina googleforskningar visar att detta fenomen är dosrelaterat, och att en sänkning kan motverka problemet - som tyvärr kan sitta i i minst 8 månader efter avslutad medicinering. Jag vågar inte sluta helt - jag har aldrig kännt mig så stabil i humöret. Jag vet inte om jag orkar med det här. Litium har 12- 16% chans till håravfall. Vad fan gör man? Pest eller Kolera?

Jag är så glad över att jag bor i ett så BRAAA land som Sverige

2008-10-08T15:24:00.006+02:00

Jag sitter och lyssnar på Maud Olofssons pressframträdande i samband med nyheterna om att Volvo varslar om 3000 uppsägningar och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. 'Vi ska vara glada över att vi bor i ett så bra land som Sverige' säger Maud. Det tror jag inte att alla de som blir av med sina jobb i samband med den nuvarande finanskrisen tycker, då ju alliansen har underminearat A-kassorna. Hittar inte de varslade på Volvo ett nytt jobb inom 300 dagar så får de söka Socialbidrag (eller Försörjningsstöd som det så fint heter numera) liksom alla långtidssjukskrivna som regeringen ju heller inte vill ska ha ha råd med ett värdigt liv. Jag tycker att det är otroligt sorgligt att så många människor förlorar sina jobb i samband med finanskrisen men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att den här ekonomiska krisen är nödvändig på så sätt att den visar att överkonsumtion på alla sätt och vis inte är bra för samhället. Som långtidssjukskriven och bostadsökande kan jag inte heller låta bli att tycka att denna ekonomiska slump är bra då det kommer att påverka bostadsmarknaden på det viset att det inte längre blir lönsamt för bostadsbolagen att producera lyxiga bostadsrätter utan i stället kommer det att satsas mer på billiga hyreslägenheter. Den borgliga alliansens bostadspolitik med utförsäljning av allmännyttan genom ombildning till bostadsrätter innebär attdet numera är ännu svårare att få en egen bostad i Sverige. Alliansen vill även införa marknadshyror för 'ökad konkurrens' vilket i praktiken betyder höjda hyror. Produktionen av billiga hyreslägenheter har också minskat drasktiskt i och med att alliansen har tagit bort det finansiella stödet till nybyggandet av hyreslägenheter. Jag är så oerhört frustrerad över mitt eget boende. Jag hyr en liten stuga långt ute på en av Mälaröarna och jag är helt isolerad här ute. I och med att jag har varit sjuk så har jag inte orkat umgås med människor och då jag var desperat så har jag stått ut med isoleringen i 1,5 år nu. I samband med att jag börjar må bättre så är det ett måste för mig att bo närmare stan där det finns t-bana och regelbundna bussar, jag har ingen bil, är singel och under en hypomani skaffade jag vovve som inte kan lämnas hemma ensam hela dagarna. För att jag ska kunna få någon som helst rehabilitering och så småningom kunna arbeta eller studera så måste jag ha tillgång till allmäna kommunikationer. Min psykiatier, kontaktperson på socialen och terapeut är alla 3 övertygande om att jag inte kommer att bli 'frisk' om jag bor kvar här, men trots att jag har alla kriterier för förtur hos Stockholmsstads Bostadsförmedling så finns ingen bostad till mig. Då jag inte har någon inkomst i form av regelbunden lön och har dragit på mig en betalningsanmärkning som en direkt följd av min sjukdom (som ju klassas som ett psykiskt funktionshinder) kan jag inte få bostad hos de privata hyresvärdarna som finns. När det gäller att hyra i 2:a hand så är det för det mesta korttidskontrakt med skyhöga hyror som gäller. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, jag känner att trots att min grundstämning är bättre tack vare rätt medicinering så dras jag ner i depressionsspiralen igen på grund av min bostadssituation. Jag är så fattig att jag inte har råd att gå utanför dörren, för att göra något åt min ekonomi måste jag bo närmare stan. Moment 22. Jag kan lika gärna sitta i fängelse - skulle väl få bättre mat där också. detta är mitt fängelse, jag släpps ut en gång i veckan för läkar/terapeutbesök. Detta är mitt liv i Maud Olofssons fantastiska Sverige, som jag ska vara tacksam för att jag bor i. Jippi!

Försäkringskassan - Till dig som är sjuk, jättesjuk, frisk eller bara lite snorig

2008-10-05T11:48:00.008+02:00

Jag höll på att ramla ur soffan här om kvällen då jag låg och halvsov framför 'Prêt-à-Porter' när det i pausen visades en reklamsnutt för Försäkringskassan. Vilken jävla dubbelmoral! Jag är en av 'de långtidssjukskrivna' som fick ett av de ökända breven där det stod att min sjukpenning skulle försvinna om jag inte var 'döende' inom de närmsta 3 månaderna. Efter all mediakalibalik fick jag ytterligare ett brev där Försäkringskassan 'bad om ursäkt' (det är nog att ta i) för hur de i det tidigare brevet 'uttryckte sig'.I det nya brevet fanns att läsa exakt samma sak igen, men ordat en smula annorlunda. Jag har fått förlängd sjukpenning så jag förmodar att jag anses vara en av de som anses vara 'döende' då. Jippie. Numera har jag 2600 kr i månaden i hel sjukpenning, vilket innebär att jag måste söka försörjningsstöd från Socialtjänsten varje månad för att komma upp till 'existensminimum'. (en annan historia som jag inte orkar ta i tu med just nu). Livet som sjukskriven är helt enkelt under all värdighet och min vardag är en kamp för att överleva....Förutom att jag lider av en kronisk sjukdom med väldigt hög dödlighet ska jag dessutom svälta och inte ha råd att gå utanför dörren. Hur i helvete kan man göra dessa nerskärningar och sen starta en reklamkampang där man direkt hånar sjuka människor genom att säga saker som 'Nu får man hjälp i tid” och ”Ingen ska hamna utanför” - när de senaste nedskärningarna eller 'förändringarna' innebär att jag faktist knappt har råd att äta - och sen lägga 15 miljoner på en reklamkampanj som försöker tala om för mig att mitt liv nu har blivit bättre och jag ska vara tacksam då jag tydligen numera inte är 'Utanför'! Hur lågt kan man sjunka?
Hur lågt kan Alliansen sjunka? Bort med högerpatrasket, Revolution och makten till folket!

Villl du skratta/gråta åt detta patetiska försök att 'vinna över folket på sin sida' så finns ett exmpel av reklamfilmerna att se här

Ett av Försäkringskassans nya 'Informationsblad'

Till dig som är sjuk, jättesjuk, frisk eller bara lite snorig

Det pratas om den nya sjukförsäkringen till höger och vänster.
Åsikter sprids och förvirringen växer tills få verkar veta vad
som egentligen gäller. Med oss är det precis tvärtom. Vi tycker
inte så mycket men vet desto mer. Så hör upp nu, alla friska
som sjuka, så ska vi berätta om vad sjukförsäkringen innebär
för dig, så tydligt som vi bara kan.

Vi börjar med nötkärnorna
Du som är helt frisk undrar kanske varför. Varför
ska Försäkringskassan berätta om hur sjukförsäkringen
ser ut? Och varför ska du lyssna på det, du
som knappt ens haft halsfluss? Jo, så här ligger det
till. Sjukförsäkringen fungerar som en del av vårt
gemensamma skyddsnät, så att livet ska kunna
fortsätta ungefär som vanligt även om man råkar
ut för något som gör att man inte kan arbeta. Det
är våra politiker, dem som vi gemensamt röstat
fram, som bestämmer hur sjukförsäkringen i Sverige
ska se ut. Sedan är det vi på Försäkringskassan
som ska se till att alla som har rätt till ersättning
också får det. Och alla – det kan tyvärr rätt
som det är även inbegripa dig eller någon du tycker
om. Så trots att det kanske inte är så skojigt att
tänka på just nu, läs vidare. Det här kan vara bra
att veta.
Vi fortsätter med de lite snoriga
Om du inte kan gå till jobbet för att du blivit sjuk
eller kanske gjort dig illa ska du ringa till din arbetsgivare
och sjukanmäla dig. Den första dagen
får du ingen ersättning, det kallas för karensdag.
Därefter får du sjuklön från din arbetsgivare i
max två veckor. Skulle det inte räcka för att du ska
komma på benen igen kommer din arbetsgivare
att kontakta oss på Försäkringskassan. Är du arbetslös
eller egen företagare sjukanmäler du dig
själv till oss första dagen som du blivit dålig. Så
långt är allt som förut.
Och så går vi vidare till de lite mer sjuka
Det är först om du haft oturen att bli sjuk lite längre
tid som du berörs av de nya reglerna. Precis
som förr har du rätt till sjukpenning om du inte
kan arbeta. Men våra politiker vill också göra vägen
tillbaka lite snabbare. Därför är reglerna och
gränserna tydligare i den nya sjukförsäkringen.
Det betyder i praktiken att vi på Försäkringskassan
vid bestämda tidpunkter ska stämma av med
dig och din arbetsgivare, om och när du kan komma
tillbaka till ditt vanliga jobb, eller om det finns
några andra arbetsuppgifter som du klarar av att
göra. Om det inte finns det, kan vi tillsammans
med Arbetsförmedlingen, hjälpa dig att hitta ett
nytt jobb hos en annan arbetsgivare. För dig som
behöver särskilt stöd har vi på Försäkringskassan
nästan tretusen personliga handläggare. Dessa
finns till för att hjälpa dig med viktiga kontakter
och med att hitta rätt information, så att vägen
tillbaka blir lite mindre krokig.
Men om man är jättesjuk då?
Om du är, eller blir, så allvarligt sjuk att du inte kan
arbeta, ska du så klart inte det. I så fall finns det
olika alternativ till ersättning. Vad du har rätt till,
och vilka regler som gäller, beror helt på din situation.
Du kan till exempel ansöka om fler sjukpenningdagar,
eller om sjukersättning som finns till
för dig som är så sjuk att du aldrig kommer att
kunna jobba som vanligt igen. I vilket fall lovar vi
att göra vårt bästa för att du så enkelt och smidigt
som möjligt ska få det stöd du behöver.
Vill du veta mer?
Det här var kanske lite mycket att greppa så här
till frukost. Men vi hoppas att du blivit lite klokare
nu. Känner du dig fortfarande osäker, besök gärna
oss på forsakringskassan.se. Där hittar du just nu
en särskild sajt där du snabbt och enkelt kan få
reda på ännu mer om vad de nya reglerna innebär
för dig – oavsett om du är frisk, sjuk eller mittemellan.
Välkommen

Jag tycker att tonen i informationsbladet är så otroligt nedsättande - som om de talar till en 5 åring, eller en 'mindre vetande'. Men numera är ju de sjukskrivna Sveriges pariah, the lowest of the low. Vi ska utrotas, helt enkelt. Tycker det är en smula roligt att se hur Försäkringskassan försöker klargöra att det inte är de som bestämmer reglerna, utan regeringen. Jag hoppas verkligen att människor förstår det, att det är regeringen och inte FK som faktist skapar dessa nya regler och lagar.

Dagens låt - Cat Powers

2008-10-04T18:12:00.005+02:00

Dagens låt är Cat Powers 'Schizophrenia's weighted me down'. Cat Powers, eller Chan Marshall som hon egentligen heter är en av mina absoluta favoriter - This girl rocks! Definitivt en possible Bippo. Chan är (ö)känd för alkohol/drog missbruk, underligt beteende och 'freak-outs' under spelningar etc. Super cool, super snygg och superbra. Bäst, helt enkelt! Jo, å måste jag ju nämna en liten trivia; min bästa kompis ex make var ihop med Chan Marshall. Så det så!

En liten fågel

2008-10-04T17:39:00.004+02:00

I går dog min vackra mormor. 88 år gammal, söndervärkt och med en stor, oupptäckt tumör i ändan. Varje gång vi har träffats de senaste 10 åren har hon sagt till mig att det enda hon vill är att dö. Ensam i sin lägenhet som hon inte längre kunde lämna, fången i sin smärta. Värken och ensamheten gjorde henne elak. Jag känner bara lättnad över att hon inte längre har ont, att hon inte längre är ensam med bara hemtjänstens 3 besök per dag att se fram emot. Ett liv helt utan värdighet. Mormor var tvungen att ringa hemtjänsten varje gång hon behövde gå till toaletten.

Jag tittar på gamla gulnade foton och ser min vackra lilla mormor, ung, glad och med ett helt liv framför sig. Hon hade en sångröst som en lärka och ett leende som smälte det kallaste av hjärtan. Jag minns oändliga somrar med mormor och morfar i deras sommarstuga och en godisskål som alltid var full. Jag bor alltför långt bort men min syster besökte mormor en timma efter att hon dött och hon sa att mormor såg ut som en liten sovande fågel.

God natt min älskade mormor.

Bloggångest

2008-10-02T23:19:00.004+02:00

Jaha då sitter jag här igen, klarvaken trots en dunderdos av zombie Theralen som skulle få de flesta att slumra i ett dyn. Minst. Jag har bara sovit några få timmar de senaste nätterna och först nu i kväll så insåg jag att det förmodligen har med doshöjningen av Lamictal att göra. Jag som ett spänt gummiband i kroppen, irriterad, grinig och klumpig. Mixad, på bippospråk. Nu kan det gå åt det ena eller det andra hållet, hypo eller depp, och jag vet ju vad jag föredrar! Den totalförbjudna hypomanin, ack hur lever man utan den? Jag har än så länge lyckats prata bort min psykiatiers försök att sätta in neuroleptika - jag är definitivt övermedicinerad som det är och jag kramlar fast i mina små stunder av hypomani då kreativiteten lever i mig. Än så länge är jag inte beredd att ge upp den delen av mig själv, visst, vad jag har trott var mina 'bra' perioder visar sig nu var hypomanier som ställer till med en massa elände för mig, men än så länge kan jag leva med det. Hm..vem är det jag försöker lura? Kraschad ekonomi, betalningsanmärkningar, total avsaknad av gränser och en massa annat pinsamt. Större delen av dagen har ägnats åt att läsa olika bloggar från andra bippon och psykfall, oj oj oj vad mycket bra det finns därute! Psykbryt och bippoqueer är otroligt bra, informativa, personliga och väldigt välskrivna. Det ger mig bloggångest. Jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter, men jag skriver väl egentligen bara för mig själv så jag försöker att ignorera alla självkritiska tankar som kommer smygande. Det som stör mig mest är nog att inägg efter inlägg dryper av självömkan, ångest och inte så mycket mer. Den senaste tiden har jag läst en hel del om bipolära sjukdomar, ok, det är en vidrig sjukdom men faktist, ju mer jag lär mig, desstu klarare blir det att det faktist finns positiva apekter av att vara bippo. Vi är speciella varelser, och det är jag stolt över! Mer om detta i kommande inlägg. Jag såg den fantastiska dokumentären om Berny Pålsson tidigare i veckan, och hon sa något som tände något i mig, jag minns inte ordagrant men det var ungefär så här:

'Mörkret känner jag till.
Jag känner igen alla nyanser av mörker, men nu vill jag leva i ljuset'

Ja det vill jag med, och fan vad jag tänker försöka. Jag hoppas verkligen på den nya medicinering - vissa saker har verkligen börjat bli bättre, som t ex min koncentration, jag har ju inte kunnat läsa en bok på 2 år, och så helt plötsligt började jag läsa igen förra veckan och sträckläste tre böcker. Underbart! Att läsa är en väldigt trevlig verklighetsflykt, fungerar definitivt bättre än bens...I längden. Tillbaka till min bloggångest. Ett stort problem för mig är det svenska språket då jag har pratat engelska de senaste 17 åren efter att ha bott i England och Irland. Jag har pratat engelska fler år än vad jag har talat svenska, så det är KNAGGLIGT! Språket har inget flöde, det blir torrt och tråkigt. Jaja, nu ska jag tä'tänka positivt' och komma i håg att det kommer nog med tiden.Och, jag har en förbaskat bra länksamling! Så det så.

God Natt Jord