Nu blir det andra bullar

Idag har jag varit på systemet och inhandlat en flaska vodka och i morgon ska jag och två kompisar blanda vodkadrinkar och sen gå ut på en slemmig nattklubb som jag hatar (Stockholms största och värsta), men det ska bli kul ändå jag vill bara bli lite galen för det var grymt länge sedan jag hade en sån där hypomanikväll! ;) Jag får ta baksmällan helt enkelt. Hade planerat ännu en tråkig nyårsafton inne, ensam, men NÄPP nu blir det andra bullar...Vill bara känna att jag lever just nu..

Jag har 'glömt' att äta lunch idag, Metaminan tar bort min aptit helt och hållet, jag äter bara på kvällarna då jag ofta tar några Imovan som gör mig hungrig. inte så nyttigt men bättre än att hetsäta eller svälta helt som jag gjort i alla år tills jag började med ADHD-medicinen. nu ligger vikten stadigt på 58kg och jag är 170cm så det är ok, för första gången på 15 år känner jag mig inte FET. det är en skön känsla. Tyvärr har jag ändå hemska problem med min kroppsuppfattning. Jag ser bara det fula. Dejten har inte svarat på sms, så förmodar att jag redan är dumpad. Olyckligt visst, men, jag vägrar att ge upp. Gott nytt ÅR Folks!

Förhållandefobi

Nu har jag helt plötsligt träffat en kille som jag är intresserad av men jag är LIVRÄDD. Livrädd för att jag inte har ngt att erbjuda (sjukskriven, bippo med adhd som inte orkar vara social) och livrädd för att bli förälskad = besviken. Jag har hållit mej borta från dejtingdjungeln, eftersom jag vet hur triggad jag kan bli. Malande och ältande från morgon till natt. "varför sa han si, varför gjorde han så, vad betyder blablabla, ska jag ringa, varför ringer han inte...?" ...och så sjukskrivning och psykisk ohälsa på det som verkligen tröskar sönder självkänslan. Sen fastna i det och älta och älta som jag alltid gjort tidigare. Vad fan gör man? Jo, det jag gör är att göra allt för att skrämma bort honom.¨

Dejten i torsdag var väldigt trevlig. VÄLDIGT trevlig. jag är helt klart mycket intresserad och attraherad. Igår kom han hit på oväntat besök, och Fröken Dopamin var oduschad, i myskläder och inte alls beredd och vad gör jag?

Jag häver ur mig en massa idiotier, det är som om jag vill skrämma bort honom. Jag är så himla rädd för att bli sårad så det är som jag gör allt för att få honom att fly. Typiskt mig. Ni ska bara veta hur många gånger jag har sagt 'jag är inte flickvän-material' plus att jag berättat alla detaljer om min psykiska och fysiska hälsa, plus att jag berättat om hur fattig/sjukskriven jag är. Hallå? Hur jävla dum får man vara egentligen....? Alltså, hör jag av honom igen så är det ett under. Plus att vi inte ska glömma vilken utskällning och bemötande han fick av min lika galna hund som hatar män...

Förväntan

Idag hade jag ett väldigt bra möte med min terapeut. Jag insåg en jäkla massa - min ätstörning är borta. jag har fått tillbaka självkänslan, och jag har lyckats få distans till mina föräldrar och inser att det inte är min uppgift att 'rädda' dem från sig själva. ....Det känns bra.

Jag har så underbara grannar! Igår var jag och åt middag hos c, vi åt god mat, rökte en joint och spelade kort. Nu har jag precis kommit hem från grannen i lägenheten jämte mig med tre par jeans, och en cognac då jag är jättenervös inför dejten med ännu en granne senare i kväll. Nerverna! Hässelby Gård rules!Heja förorten!fotona är från mina kvarter i maj månad. Vilket ljus....

Livet då?

Så har det gått flera månader utan att jag orkat skriva. Inte för att inget har hänt.
Jag är numera sjukpensionär - i tisdags kom äntligen beslutet från Försäkringskassan - som beviljar mig hel permanent sjukersättning. Jag är så chockad och förvånad att jag inte vet vad jag ska tänka. Bara så där; inga överklaganden, inget krångel!

Tid för återhämtning utan stressen från Socialpolisen, förlåt, jag menar Socialtjänsten! Ok, inte många kronor mer i fickan, tvärtom får jag nog det sämre ställt om det nu är möjligt, men nu kan jag i alla fall söka fonder utan att socialotjänsten drar av vartenda öre. Och jag slipper ansöka varje måanad, övberklaga och få avslag i en oändlig cirkel....Så, är Miss Dopamin glad? O nej. Näe, fröken fortsätter att oroa sig för framtiden, just nu är det ansökan om bostadstillägg, och jag har precis fått hemtjänst beviljat för hjälp med tvätten då jag är doftöverkänslig men nu måste jag betala för det ur min lilla sjukersättning och det går inte.....Ja det är hela tiden en massa strul.

Måendet? Jag har varit djupt deprimerad hela hösten, med korta inslag av euforisk hypomani då allt har varit underbart, jag har skapat, klippt, klistrat, planerat och njutit men pang bom så ramlar man ner igen. Jag är numera insatt på Abilify, Metamina och även Fluoxetine mot depressionen. Xanor vid behov, och ja, jag har behov. Min fysiska hälsa är en smula bättre, andningen har förbättrats en smula fick jag veta igår men det är livslång medicinering som gäller där med.

Livet då? Vilket liv undrar jag. Tidigare tycker jag att jag alltid har haft förmågan att njuta av det lilla, glimtarna i vardagen, ögonblicken, men numera känns det som om jag förlorat även det. Den här tiden på året är svår för många, med mörkret som håller oss i sitt järngrepp - men jag har alltid mått bäst den här tiden på året. Så icke i år. Jag lider, jag väntar på ljuset. Kanske ordnar det sig nu. kanske kan jag få lugn i själen. Jag hoppas det och jag vägrar att ge upp. För att avsluta vill jag bara berätta att jag har en dejt på torsdag! Tack till En Manodepressiv Flickas Bekännelser
för de uppmuntrande orden - jag ska försöka komma igång med bloggen igen.

Kan du andas kan du arbeta

Klicka på bilden för förstoring!

Sjukskrivningsreglernas konsekvenser

Då jag förtillfället ligger nere med bloggandet så tänkte jag istället passa på att tipsa om en ny blogg där alla som råkad ut för de nya sjukskrivningsreglerna kan berätta sin historia. Det verkar vara någon från det fanatstiska Nätverket Resurs eller Resursbloggen som startat bloggen Sjukskrivningarnas konsekvenser.

Jag vill också tipsa om Mats Erikssons kamp och i hans senaste blogginlägg finns många skrämmande men viktiga länkar. Skrämmande men ack så sann läsning finns även på Kommunisternas Blogg där dets enaste inlägget heter Alliansens mål är att avskaffa de sjuka

Mer om vad som ligger bakom utförsäkringslagens ideologi finns att läsa hos bloggaren Claes Krantz - läs på egen risk!

Socialtjänsten, nej Social-otjänsten

Bild skapad av Psyk på Psykbryt

När jag först flyttade hit tog det 2 månader innan jag fick 1 timma boendestöd i veckan godkänt, trots att min förra kommun informerat/kontaktat min nya stadsdelsnämnd om mina behov och min hälsa. En timma i veckan fungerade inte då det blev för stressigt för mig och då jag tyckte att boendestödjaren var så hysteriskt 'på' och försökte tvinga mig att göra saker som jag inte var redo för. Jag och min förra kontaktperson i min förra hemkommun hade även ansökt om en kontaktperson för mig, men detta har jag nekats helt utan förklaring. Socialtjänsten har flera gånger utan förvarning dragit in på utbetalningar, har skrivit om det i tidigare inlägg - inte godkänt min hyra, vilket jag överklagade och fick rätt, ja det är något nytt varje månad - ett exempel - Fick avslag på mitt SL-kort, som jag måste ha då jag har ca 4-5 sjukresor i veckan. Jag måste kunna ta mig till läkarbesök. Jag har i efterhand fått veta att jag skulle ha bifogat intyg från mina läkare, vilket naturligtvis inte är ett problem om man blir meddelad detta! Jag har om och om igen förklarat för både ekonomihandläggaren, biståndshandläggaren och socialsekreteraren att då jag inte har någon kontaktperson måste jag meddelas per email eller telefon vid eventuella förändringar, om intyg behövs etc, då min adhd-hjärna inte kan hålla reda på denna information. Då jag har utvecklat extrem doftöverkänslighet som gör att jag får astma och svimmar, kan jag längre inte använda den gemensamma tvättstugan som används av 300 lägenheter. Jag har inte tvättat på väldigt, väldigt många månader. Jag har tagit upp detta med biståndshandläggaren otaliga gånger, utan resultat och boendestödet kan inte hjälpa till eftersom jag måste 'vara med'. För ca 1 månad sedan (efter flera månaders tjat och jag mejlade foton på hur det såg ut hemma) sa handläggaren att om jag skaffade ett läkarintyg på detta, så skulle det ordnas. Min läkare på Vårdcentralen skrev ett intyg men VC har infört nya kostnader så numera kostar det 313kr att få ett läkarintyg. Vilket jag inte hade råd med, och att få faktura gick ej. Jag kontaktade då ekonomihandläggaren på Socialtjänsten angående intyget, men fick avslag. Handläggaren sa till mig att jag 'kunde ju gå till en annan läkare'. Hahahaha. Skratta eller gråta? Jag skrattar. Det har tagit flera undersökningar och många läkarbesök att komma fram till att jag är doftöverkänslig, och det är en process som tar lång tid, och som så klart kostar mycket pengar... Så, Moment 22 igen, Socialtjänsten begär ett läkarintyg för att de ska hjälpa mig, men vägrar ge mig pengar till intyget som DE kräver för att jag ska ha rätt till någon hjälp från dem. Denna vecka har Socialtjänsten har 'glömt' att meddela mig att de har stängt för inlämning av ansökningar från 16- 30juli. Hässelby Socialtjänst har ett system där man bara får lämna in sin ansökan om försörjningsstöd på vissa tider, och man tvingas köa i flera timmar och man får inte lämna in ansökan någon annan tid, eller posta den. Att köa för mig är ungefär som att sitta inspärrad i ett trångt utrymme, jag har oerhört svårt att klara av det, tydligen vanligt om man har 'dopamin-problem'.... Jag har 100kr eller hade, som jag har vart och köpt kattmat för. Kylen och skåpen är tomma. Det är samma varje månad, trots att jag dragit in på alla kostnader, aldrig går ut, köper kläder och jag äger inget av värde men pengarna räcker inte ens till mat. Jag lever på lök och potatis i princip. Nu finns hallon, blåbär och kantareller. Kirskål är ett ogräs som jag gör en fantastisk soppa på;) Jag har snälla grannar som hänger en kasse mat på min dörr ibland. Jag har begärt att få träffa en budgetrådgivare från kommunen, men väntelistan är enormt lång och inte ens en trollkarl skulle kunna få mina pengar att räcka. Jag har skurit ner på allt, har inga tv-kanaler, billigaste/långsammaste internet, inga abonnemang, men jag har försäkringar och räkningar/CSN -skulder som ska betalas, och som inte räknas av Socialtjänsten. Jag är extremt orolig över vad som vad som kommer hända när mitt Högkostnadskort för läkarbesök och medicin tar slut i slutet av augusti, när jag inte kan få ut medicinerna utan pengar från Apoteket eller när man inte får göra läkarbesök och betala mot faktura. I förra numret av lokaltidningen 'Mitt i Västerort' fanns en artikel om hur en man nekats pengar för mediciner och Socialtjänsten i Hässelby behöll dessutom mannens recept i två månader trots detta var en medicin (SRRI) som man inte bara kan sluta att ta. Tar jag inte mina mediciner blir jag väldigt sjuk, jag gör t ex av med 5 Venteline-inhalatorer i månaden , en kostar över 200kr, sen är det Pulmicort-inhalatorn, den kostar närmare 300kr, för att inte glömma vad psyk-medicinerna kostar. Tusentals kronor i månaden. Även om Soc går med på att betala så måste jag först betala och visa upp kvitton för att få pengar för kostnaderna. Det går inte. Måttet är rågat för min del. Det verkar helt omöjligt att få den trygghet och stöd jag behöver för att kunna bli någorlunda stabil igen. Jag är helt förtvivlad, verkligen, det är konstant fysisk sjukdom, depressioner eller manier och total ekonomisk misär. Jag får ingen hjälp från myndigheter, och sjukvården är ett annat kapitel som jag ska skriva om så fort jag orkar/hinner. Det senaste är i alla fall att min remiss till lungspecialisten 'har kommit bort'. Igen. Jag är i grunden en positiv människa som när jag mår bra är en fantastisk resurs på många sätt och vis. Jag har alltid arbetat med utsatta människor, jag är en fantastisk lärare i många ämnen och jag många talanger. Jag är rätt bra på att kämpa för mina rättigheter, jag är en idealist och har alltid gjort mitt bästa för att hjälpa de svaga i samhället, men nu har denna långa kamp för att överleva ekonomiskt i kombination med fysisk och psykisk ohälsa gjort sitt. Jag ska tydligen inte få chansen att bli frisk. Jag orkar inte bråka mer. Det känns som om jag i stället för att få hjälp tvärtom blir motarbetad, svårt att inte låta bli att tänka att jag som singel, 30+, psyksjuk och fysiskt sjuk, är en sån belastning och de signaler jag får från de myndigheter som är till för att hjälpa mig - är att jag inte har rätt att finnas. Ignorerar de mig tillräckligt länge kanske jag...bara 'försvinner', då blir 'problemet' (jag) någon annans. jag kostar pengar, jag är en BELASTNING. Vore jag en katt skulle jag avlivas. Utan bedövning. Jag funderar allvarligt på att göra en 'Anna Odell', då jag är konstnär i grunden, kanske en hungerstrejk utanför Stadsdelsnämnden...Något måste jag göra... Tips mottages med glädje! Annars mår jag rätt bra! Lite hypoman, springer i skogen och jagar svamp, njuter av det lilla, så mycket jag kan.